Att skriva en bok- Att vänta ut karaktären

Att skriva en bok innebär också att vänta ut vad karaktären vill. Ofta kommer det inte fram direkt utan det behöver liksom mogna för att komma fram. Ibland får man ta och fråga karaktären: vad vill du egentligen? vart är du på väg? hur har du tänkt dig ditt liv nu? osv.

En annan fråga jag har ställt min karaktär Everest är: Vad tycker du om det och det? hur ställer du dig till det? osv.

En bild kan säga mer än tusen ord men orden behövs de också- att skriva en bok

En bild kan många gånger säga mer än tusen ord tänker jag även om jag älskar ord så måste jag också medge det. Men förmodligen är just text och bild tillsammans det ultimata tänker jag.

Därför tecknar jag och så skriver jag. Då känner jag mig hel på något vis, kan inte förklara det bättre.

Ta till exempel Johannes i fantasyboken Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen. Han har i hela sitt liv hållit sig undan sin flicka eftersom bödeln är ute efter honom. Han har alltså flytt till New York och där lever han ett tillbakadraget liv, tills han inte kan låta bli att återigen träffa sin dotter. Han återupptar alltså kontakten med sin dotter och det är också han som får Alfrida att anamma sina magiska krafter. I början av boken skildrar jag deras trevande samtal där de närmar sig varandra som far och dotter samtidigt som han lär henne allt han kan om magi. Han lär henne att frammana en völva, han lär henne att använda en drawk (ett slags vapen). Det är också han som visar henne ingången till Trädens rike via Yggdrasil. Han är en eldmagiker, hon är en eldmagiker, luftmagiker och har också en särskild sköld runt omkring sig som är unik. Hon kan med sin sköld skydda sig själv och även andra, vilket hon får utforska i boken. Johannes och Alfrida möts alltså i de magiska rikena men de ses naturligtvis också i Gävle där Alfrida lever ett högst normalt liv med man och barn. ©  Peter Knagert

Hitta en bok på libris.kb - Historisk och fantasyböcker

http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=peter+knagert&f=simp&spell=true&hist=true&p=1

Den vackra hösten

En vacker bild om hösten

www.luckyellen.blogspot.com

Att skriva en bok- smärtsam kärlek

I skrivarlyan idag
Kärlek kan vara riktigt smärtsam, det har jag erfarit idag när jag skrivit om Elisabeth och Everest i 2000 romanen som kommer ut förmodligen år 2017 eller 2018. Deras kärlek startar knackigt och det finns många hinder i deras väg men jag tror att jag ändå har hittat hem i berättelsen nu. Jag drog en lättnad suck när jag hade arbetat med en del av upplösningen i romanen. Men slutet på romanen är ännu inte skriven men den finns i mitt huvud.

Everest. Det finns ännu ingen teckning på Elisabeth

Bokprat

http://erikasbokprat.blogspot.se/

Bokprat om olika slags böcker

www.falkenberg.bibliotek.se

Het kärlek- boktips 2015 romantik

Boken "Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna

du hittar den till höger vid etiketterna. Den finns på bokus, adlibris amazon mfl.

Alfrida befinner sig på resa på havet tillsammans med Järle Elfstrand och här har de nyss kommit fram till Portugal där hans bror bor.

Kapitel 21   Alfrida möter Leonard

Morgonen därpå flödade solskenet in genom muslingardinerna i rummet och väckte Alfrida ur en djup sömn. Lutad emot kuddarna tittade hon ut genom fönstret och såg den spirande grönskan. Hon svängde benen över sängkanten och sträckte på sig som en katt. Alfrida bad pigan ta fram hennes gröna riddräkt. Jag går till stallet sa hon till pigan en stund senare. Alfrida var rödmosig på kinderna när hon gått den långa vägen ner till stallet i från det fina palatset som hade namnet Wuinta da Fé. Den lågt stående solen dränkte de vitputsade stallbyggnaderna i en varm röd ton. Alla stall var målade i karakteristiska alentejostil. Stallen hade klarblå markeringar runt dörrar, husknutar och fönster. Stalldrängen hade sett hennes ankomst och skyndade fram. Hans väderbitna ansikte såg nyfiket på henne.

   -Ni är miss Alfrida!

   - Ja det är riktigt. Jag heter Alfrida, sa hon. Det fanns flera lusitanos hästar där. Alfrida pekade på en sadel för män. Christano såg besvärad ut och sa.

-    Miss Alfrida bör ha en damsadel. Antonio anser inte att en dam skall rida... hrm.... grensle.....

 - Var inte orolig sa Alfrida han får inget veta. Alfrida lät Christano hjälpa henne upp i sadeln. Christiano höll fast hästen  medan han ordnade riddräktens långa kjolar. Stalldrängen drog sedan åt sadelgjorden och justerade längden på stiglädren.  Christiano berättade att en lusitanon är en ridhäst av hög kvalitet. Hästen är orädd, stabil, lättlärd och lusitanohästarna har därför framgångsrikt också använts som tjurfäktningshäst och på senare tid  också som dressyrhäst.

    Alfrida lät hästen försiktigt skritta ut över gårdsplanen och ut emot vidderna. Det var ett underbart sommarväder den dagen i Porto. En bit därifrån följde ett par ögon henne. Leonard Elfstrand tittade intresserat och gav till ett ljud av häpnad när han såg henne sitta gränsle över hästen. Hon var oerhört vacker i sin gröna riddräkt och hennes röda hår var sedesamt uppsatt i en knut. På huvudet hade hon en liten grön hatt. Leonard handlade snabbt och svingade sig upp och red efter henne. Han red fort men knappade inte in på Alfrida som hade börjat att galoppera. Alfrida njöt av ridturen och hon flög fram över de karga torra vidderna på Antonios ägor. Vid en liten bäck stannade hon för att låta hästen dricka. Själv slog hon sig ner på en sten. Det var varmt och hon knäppte upp blusen i halsen. Hon slöt ögonen för en stund och njöt av stunden. Då hörde hon hästhovar slå emot marken. De närmade sig och där kom en man fram ur en träddunge. Mannen steg av hästen och gick fram till Alfrida med utsträckta händer.

   - Ni måste vara Alfrida som är i sällskap med min bror Järle, sa han glatt. Järles bror? Alfrida drog efter andan. De var lika långa och stiliga, funderade hon. Deras ansiktsform var densamma men denne mans mungipor tycktes sträva uppåt. 

   - Det är ett nöje för mig att få träffa er herr?

    - Leonard Elfstrand heter jag sa mannen och log. De tog i hand och skakade dem en stund. Alfrida ville dra tillbaka sin hand. Leonard höll kvar hennes hand och granskade henne. Det visade sig att herr Leonard arbetade tillsammans med sin far i fastighetsaffärer. Han gillade inte havet som Järle gjorde. Alfrida fann Leonard mycket attraktiv, ödmjuk,  snäll och maskulin. Det var något med henne som han tyckte om. Han gick bort till henne och lade sina armar runt henne.  Hon gjorde inget för att ta bort dem. De satt stilla en stund som om ord inte behövdes. Orden var inte nödvändiga, just då. Leonard bröt tystnaden och sa.

 - Ni är min brors kompanjon hörde jag.

- Ja det är jag. Jag var även min mans kompanjon. Men min man har avlidit, förklarade hon.

   - Jag beklagar sa Leonard ömt. Han tog hennes hand och smekte henne sakta på handen. Han lät sedan sin hand gå uppför hennes arm upp emot armbågen. Leonard hörde av hennes flämtande att hon inte var helt oberörd och blev djärvare. Han böjde sig fram och kysste henne. Hon besvarade hans kyss. Leonard blev allt ivrigare. Han trevade på utsidan av hennes riddräkt och fumlade med knapparna.................. ©  Peter Knagert