Translate

Visar inlägg med etikett Knut Eriksson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Knut Eriksson. Visa alla inlägg

fredag 18 september 2015

Kung Knut Eriksson 1100 talet

Knut Eriksson
Kung 1167 - ca 1196
Levde till ca 1196
Knut Eriksson var son till Erik den helige och hans maka Kristina Järnsida Björnsdotter av Danmark. Vem Knut var gift med vet man inte, möjligen att det var Cecilia, Sverker den äldres son jarl Jon Sverkerssons dotter.
Knut fick hur som helst sönerna Erik Knutssonsom blev kung, dottern Sigrid som gifte sig med riksjarlen Magnus Broka av Bjälboätten som tillsammans med sin son Knut avrättades efterHerrevadsbro 1251 samt sönerna Jon, Knut och Joar Knutssöner som alla dog vid Älgarås år 1205.

Den västgötske Knuts väg mot kungakronan började med att han finkammade riket i jakt på den Sverkerska ättens manliga släktingar, bl.a. kung Karl Sverkersson och hans bröder Kol och Burislev. Han fick tag på Karl på hans kungsborg

Knut Eriksson
Näs på Visingsö dit han om vintern 1167 tog sig över Vätterns is, och dödade honom. Rent spekulativt kom han då kanske från sin gård Gate i Eriksberg i Västergötland, via Ettak och sedan med båt från Hjo över till kungsborgen Näs.
Då Karl nu var död utropade sig hans båda bröder till kungar, men så gjorde även Knut. Utanför Bjälbo möttes Knut och bröderna i ett slag någon gång runt 1170, kanske något senare, varvid bägge bröderna fick smaka på den östgötska myllan, fällda av det västgötska stålet.
När Knut Eriksson härjade som värst efter sitt trontillträde flydde den mördade Karl Sverkerssons änka Ingegärd Birgersdotter till Danmark, medförande sin lille son Sverker.
Efter slaget vid Bjälbo insmög sig ett för tiden ovanligt lugn, förmodligen mycket beroende av den starke jarlen Birger Brosa. Brosa utsågs till jarl år 1174, och innehade därmed rikets högsta ämbete under kungen.
Knut kom att sitta som kung i hela 29 år. Han är därmed den av de medeltida kungar som klarat sig längst, mycket på grund av att han förstod vad det var som var av vikt för att känna till, och att också se till att antagonister och ränkesmidare, främst då Sverkrar, höll sig på mattan - eller ännu hellre under den...
Mot slutet av 1100-talet blev Knut ombedd av sin svåger kung Sverre Sigurdsson av Norge, gift med Knuts syster Margareta, att infånga hans fiende Erling Magnusson och låsa in honom. Erling sattes i tornet påVisingsöborgen.
Det man tror vara det äldsta kända svenska brev som är utfärdat av en svensk kung bär Knut Erikssons sigill - (SIGILLUM KANV) TI SVECORUM REGIS.
Under Knuts regeringstid går sannolikt Jämtland förlorat för Sverige.
Kung Knut dog på sin gård Gate i Eriksberg i Västergötland och ligger begravd i Varnhem.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Knut Eriksson har jag skrivit om i min bok En mans ägodel men där har han fått ett annat namn. 

Kung Knut Eriksson och striden- boktips

Här kommer vi in i boken En mans ägodel när strider är igång som bäst mellan Thormund som strider för kung https://sv.wikipedia.org/wiki/Knut_Eriksson

Men i boken kallar jag honom för ett annat namn. Han och kungen strider emot Kol och Burislev men de har också andra namn i boken.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Thormund red ut ifrån gården i sporrsträck. Han var på väg till kungen.  Han var påpälsad men ändå kände han kylan. Thormund skulle vara med att leda striderna emot Valdemar och Karl Sunesson  som gått samman för att störta kungen. Ryktesvägen hade de hört att Karl och Valdemar skulle anfalla ifrån väster om Stockholm.
   Han hade ridit i flera veckor då han närmade sig Norrköping stad söder om Stockholm. Därifrån var inte långt kvar till kungen i Stockholm . Thormund ämnade tillsammans med sin hird sammanstråla med hans majestät och sedan rida väster om  Stockholm. De var tre dagsritter ifrån huvudstaden, då det hände. Thormund och hans män stirrade misstänksamt emot de branta klipporna som fanns på varsin sida om stigen de red på. De var tvungna att rida igenom passagen där rövare ofta låg i bakhåll. Det andra alternativet hade varit att rida runt och då  skulle de troligtvis komma för sent till kungen.
   Då plötsligt hörde Thormund slagen efter hovar som kom emot dem. I nästa stund såg Thormunds och hans hirdmän klungan av män som närmade sig. De var tungt beväpnade det såg Thormund. Han kramade svärdet och red rakt emot dem. Han kommenderade sina män att följa honom. Thormund kunde höra sina mäns hästar och männens svordomar rakt bakom sig. Thormund Dräparen mötte den förste riddaren som kom emot dem. Riddaren höjde sitt svärd men Thormund var snabbare. Thormunds svärd hade färgat riddarens bröst i blod. När fiende nummer två  riktade in sig på Thormund regerade han blixtsnabbt och högg huvudet av riddaren. Thormund och hans män hade rört sig framåt och ut ur den smala klyftan av berg på bägge sidor medan de stred. Efter klyftan fanns det en sjö och ängar. En riddare som hade fallit av sin häst reste sig i detsamma Thormund närmade sig och måttade ett slag emot Thormunds häst. Hans häst skrek hjärtskärande och ramlade blödande ihop på marken. Thormund svor och gick av hästen i fallet. Nu skulle han få strida till fots. Han gick fram till den liggande mannen som dödat hans häst. Ursinnigt högg han mannen ett flertal gånger. Då mannen var död reste sig Thormund upp.  
   Thormund manade på sina män att röra sig framåt. Själv tog han hand om ytterligare en riddare som mödosamt försökte att resa sig  upp. Med ett enda slag klöv han mannens rygg. Riddaren föll med ett gurglande läte till marken. Thormund var fokuserad och hans tankar var endast på slagfältet. Ett misstag och han skulle dö, tänkte han. Riddaren som troligtvis var en av Karl och Valdemars män var dåligt tränade och det blev en relativt lätt sak att strida emot dem, tänkte Thormund. Tiden gick och man efter man föll under Thormund och hirdens svärd.
   Då ingen längre attackerade Thormund satte han sig tungt ner på marken.  Överallt låg det sönderslagna och skadade män. En del var döda och andra jämrade sig. . Isen låg på sjön men inne vid strandkanten var den sprucken och vattnet sipprade ut in emot land. Dammet efter hästarnas hovar hade lagt sig som en grå dimma över ängen och vattnet. Inne vid stranden hade vattnet blivit rött. Thormund gav order till sina män att hugga huvudet av de som fortfarande levde. ©  Peter Knagert
Thormund kallad för Dräparen för sin framgångsrika stridskonst
Amund en riddare i Thormunds hird