Frusen mark
Marken sover och
ligger stilla
skogens djur har
gjort sina fotspår i snön
Den gnistrande
fjärden står där bland knotiga grenar
och i skogen
tjädern skriker ut sin ängslan
Aldrig är solen så
röd och varm som på en kylig vinterdag
solen lägger ut
bolster över ängarna
smeker våra frusna
kinder
och den bitande
nordanvinden sänder iväg en kärleksvind
mitt i kalla
vintern och jag blir drabbad av kärlekens band
där i vinterns
kärva tid öppnas mitt hjärta
Min kärlek till
dig är som mäktiga stammar
som omfamnar dig
och den frusna barken
min förhoppning är
att hålla dig varm därinne inom stugans väggar
att som en
vitklädd prins till dig nå fram
ge mig din kärlek
och värma ditt hjärta
© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar