En häxa i trans- spännande bok

Kapitel  17  Alfrida i trans

Nattens mörker sköljde in över dalen. Novemberdimman året 1847 släppte ut sina trådar under himlens vingar. Alfrida befann sig högst uppe på berget. På hennes högra axel satt Artic.  Det groteska berget i olika formationer bredde ut sig  över dalen och blickade ner på folk och fä. Rosagnistrande slöjor följde i vindens spår. Det var stilla, så stilla och bara vindens sus viskade om nattens mysterier. Ifrån trädens grenar droppade regnet dystert ned och silade dagens vatten. Naturen bäddade in novemberdimman tills vinterns klara luft ropade med sin vinterglans.

   För många år sedan hade Alfridas mor just denna natt bränts på bål. Alfrida mindes hur hon sett sin mor bli till förkolnade rester på häxbålet. Men i natt skulle Alfrida mildra den längtan som hon kände efter sin mor. Hon satte sig på huk på den frusna marken.

    Alfrida var klädd i en grön enkel rak klänning utan turnyr. Över klänningen hade hon en lila cape med tillhörande huva. Hon hade höga svarta stövlar och hon bar den natten svarta och lång handskar. I handen höll hon sin kristallstav.

   Träden på berget stod där med nakna bara trädgrenar och tittade ned på henne. Alfrida drog sin cape närmare kroppen och huttrade till. Alfrida gjorde upp en eld och senare kokade vattnet i kitteln. Alfrida såg de orangegula lågorna som slickade sig emot kitteln. Hon såg hur den grå röken bredde ut sig över bergets konturer. 

   Som alltid påminde elden Alfrida om hennes mor och det gjorde ont. Fastän det var många år sedan hade inte såret i hennes hjärta läkt. Hon plockade fram sitt knyte med trollmedel. Hon hällde det hon hade i sitt knyte i kitteln. Under tiden mässade hon på galliska. Hennes monotona röst ekade ut över bergets formation och fortsatte ut över dalen. Alfrida föll i trans och vaggade medan hon mässade. Hon åkallade sin mor Hanna att träda fram ur lågornas sken.

   Himlen ändrade karaktär och blev med ens svagt röd och ett ljussken så starkt att Alfrida måste hålla för sina ögon kom över platsen där hon befann sig. Med ens mattades ljuset av och Alfrida kikade med halvblinda ögon emot strålen av ljus. Inuti strålen stod hennes mor Hanna. Alfrida såg sin mors genomskinliga kropp. Hon blundade. Alfrida andades häftigt och måste återigen se för att verkligen tro att hon hade lyckats att mana fram sin mor. Det var första gången som Alfrida hade klarat av att mana fram en död. Hanna hade samma kläder på sig som den dagen hon avlidit. Hon hade en starkt grön klänning på sig och en mildare grön färg på sin underklänning. Hennes svallande långa röda hår böljade ner över hennes rygg. Hon var mycket vacker tänkte Alfrida.

   - Ni kallade på mig sade hennes mor med en metallisk röst. Alfrida klarade strupen och svarade:

   - Ja mor, jag kallade på er. Jag behöver er hjälp förklarade Alfrida. ©  Peter Knagert

ett utdrag ur boken Jakten på fem riken, du hittar den uppe till höger under etiketterna