-
Jag följer dig genom skogen för det är för farligt att gå ensam sa han. Johanna nickade trevande. Men kunde hon
verkligen lita på honom? funderade hon ängsligt. Till Andreas sa Sten:
- Ge dig av till lägret så kommer jag strax.
Andreas nickade bifall och gick med beslutsamma steg tillbaka in i terrängen.
Sten tog Johanna i handen och de började att
gå. Han tittade ned på henne när de
gick. Det var något aristokratiskt över Johanna, filosoferade Sten. De gick
över björnmossan som lyste så vackert i gröna stjärnor på marken och blandade
sig med vitmossan som bildade små kullar på marken. För några dagar sedan hade
Johanna plockat björnmossa och senare hade hon gjort en liten sopkvast av det.
Hon hade fäst ett band runt sopskaftet. Det hade blivit så vackert, tänkte
Johanna då hon gick där på den mjuka björnmossan. När de hade gått ett stycke utan att yttra ett
enda ord, skyggade Johanna plötsligt till.
- En orm! skrek Johanna hysteriskt. Sten
handlade blixtsnabbt och med ett enda hugg med svärdet låg ormen i två delar.
Johanna tog sig åt sitt hjärta och var märkbart tagen. Johanna vacklade till
och kände hur hon höll på att svimma.
Sten
förde henne emot en liten glänta, där det växte grå mossa. Han släppte ner
henne där och sa:
- Se så nu är allt bra igen Johanna!
tröstade han henne. Men hon darrade och hackade tänder. Johanna frös så hon
skakade. Sten såg det och han smekte henne lätt och viskade lugnande ord.
Hennes huvud låg emot hans bröst. Hon hade ett sådant näpet ansikte tänkte
Sten. Hon var så ung men ändå fanns där så mycket visdom i hennes blå ögon.
Hon böjde sitt huvud bakåt och tittade upp
på honom och han såg tillbaka på henne med en öm blick. Så kysste han henne
snabbt. Hon ryggade inte undan inför hans läppar. Deras ordlösa kommunikation
var märklig, tänkte Sten förundrat. Han som annars var en glad man som alltid
hade något skämtsamt att säga, satt där tyst och gravallvarlig. Det var som om
han kände på sig att just detta minne var så sårbart och äkta.
Hans hand kupade sig om hennes ena bröst och
hon skälvde till. Han förstod att hon tyckte om hans beröring. Hans andra hand
gick på upptäcktsfärd över hela hennes kropp.
Hennes andhämtning blev kraftigare och han slöt henne intill sig.
Detta
var vansinne för det var Thormunds kvinna. Hon var oskuld och måste så förbli,
tänkte Sten bestämt. Men han ville bara vara nära henne en stund.
Men slutligen släppte han henne. Med ett
stön reste han sig raskt ifrån henne och ställde sig upp på ostadiga fötter.
Stens röst var hes och annorlunda tänkte Johanna.
- Vi måste fortsätta vidare! Du måste genast
hem! sade han irriterat. Johanna vaknade
ur sitt rosa töcken och tittade förvirrat på honom. © Peter Knagert -----------------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar