Johanna hade en väldigt utsatt position eftersom hon blev våldtagen och misshandlad av Thormund men trots detta tänkte hon alltid på andras väl och ve. Här är ett litet exempel på hur hon månar om de andra på gården.
Ur boken
En mans ägodel
Thormund
var på ting och skulle vara borta några dagar. Då levde Johanna upp men hon
gick fortfarande med böjt huvud och var kutryggig. Men inne i själen klämtade
en liten klocka av glädje.
Johanna undersökte noga djuren på gården
varje dag. Och var de dåliga hjälpte hon dem med örter och dekokter. När djuren
skulle föda fanns hon alltid där och övervakade på bästa sätt hon kunde. För
det mesta gick det väl men det hände att en del djur ändå dog. Sådant var
livets gång, tänkte Johanna. Livet tog och gav brukade gamla fru Margareta
alltid säga. Hon gick till korna i hagen. Johanna smekte ömt kon över länden.
Amund stod plötsligt bredvid henne. Hon hörde hur han drog efter andan och
viskade oroligt:
- Din ring!? Var har du den? Är du galen? Du
kan inte ta av dig din ring! Thormund kommer att slå ihjäl dig! förmanade han
ilsket. Trött tittade Johanna tillbaka
på honom och sa:
- Ska du missunna mig glädjen att slippa
tillhöra honom några dagar? sade hon hätskt tillbaka och stirrade in i hans
ilskna ögon.
- Men Johanna tänk om någon av hirdmännen
ser det och skvallrar? sa Amund återigen förmanande.
- Jag får ta den risken sa hon resignerat.
Det här blir ett andhål för mig som jag inte kan vara utan, förklarade hon.
- Gud hjälpte dig Johanna om han får veta.
Hur ska jag då kunna skydda dig? sa Amund oroligt.
- Jag vill inte vara hans ägodel. Och ringen
symboliserar det sa Johanna med trotsig röst.
- Men Johanna även om du tar av dig ringen
så är du ändå hans maka! sa Amund förmanande.
- Jo jag vet men i min själ är jag det
aldrig. Och när ringen glider av mitt finger en liten stund jublar mitt inre sa
hon stilla. Amund ruskade förtvivlat på huvudet och gick därifrån med onda
aningar. Utan sin ring gick hon åter ut i skogen och vandrade. Men när Johanna hörde att
Thormund var på väg hem tog hon åter på sig ringen.
Johanna gick med lätta steg till skogens
kant. Hon låtsades att göra ett ärende för att plocka blommor på ängen bortom
skogen. I skogen ställde hon sig att lyssna, likt ett rådjur vände hon huvudet
åt alla håll och lyssnade. Hon hörde de tassande stegen närma sig. Johanna
vände sig fort om och såg legohjonet Johan. Hon tittade sig åter omkring och andades
ut. Hon var inte förföljd. Ur innersärken tog hon fram nybakt bröd. Bakdoften
spred sig i gläntan. Johan andades girigt in brödets härliga arom. Johanna
nickade kort till honom och Johan försvann ljudlöst in i skogens djupa sömn. I
ögonvrån såg hon Johan och hans barn som hungrigt åt på brödkakan. Johanna log
och en värme spred sig i bröstet. Hon visste att brödbiten även skulle räcka
till hans fästmö. Förutom att Johanna gjort en barmhärtig handling hade hon
även trotsat Thormund. Den hämnden fortplantade sig ut i hennes ådror och
växte.
Johanna mådde illa av det bröd som gavs till
legohjonen och löskefolket på gården. Det var mögligt bröd och dess gröna färg
lyste gällt i morgondiset. Thormund hade bestämt tillsammans med fogden Beijers
att legohjon och löskefolk inte var värda att få äta tillsammans med de övriga.
Pigor, drängar och hirdmän fick god förplägnad men inte de övriga. Johanna led
med dessa arma människor men kunde inget göra. På faderns gård hade legohjon
och löskefolk fått bättre mat.
Johanna hade grubblat på hur hon skulle
kunna ge dem en brödkaka. Då alla fortfarande satt vid riddarbordet gjorde sig
Johanna ärende ut i köket. Snabbt rafsade hon åt sig en brödkaka som gömdes
under särken. Sedan hade hon gjort sig ärende ut i skogen. Hon samlade ofta
rötter och blad och ingen ansåg det konstigt att se husfrun ute i naturen. Den
första gången hade Johanna med sin blick lockat till sig Johan. Han hade
förstått att hon hade något att förtälja eller ge honom. Då hon första gången
stuckit brödbiten i hans hand hade legohjonets stumma ögon förföljt henne lång
tid efteråt. Det hade varit en ordlös kommunikation mellan Johanna och
legohjonet. Alltid var det någon av legohjonen som sprang in i skogen till
Johanna. På det viset fick de alla del av det goda brödet. Johanna kände att
hon gjorde sitt bästa för att förändra deras situation.© Peter Knagert
