Olika sorters härskartekniker- En mans ägodel boktips

Olika sorters härskartekniker

Thormund i boken "En mans ägodel" utövar flera olika sorter av härskartekniker som jag förstår när jag läst Elaine Eksvärds bok "härskarteknik". Jag skrev boken för två år sedan och i dagarna skickade jag efter Elaines bok. Det har varit intressant att läsa att Thormund utövade väldigt många härskartekniker på Johanna.

Naturligtvis får man ta hänsyn till den tid som rådde då när kvinnorna inte hade rösträtt och när de tillhörde en man men det är ändå intressant att nu 2015 titta på vilka härskartekniker han använde sig av, för att förstå honom bättre. Men ju mer jag får fram av honom desto mer elak och svår blir han att förstå. Men jag har kommit fram till att han hade en oerhörd vrede inom sig som förmodligen kom ifrån att hans mamma var en hora och att hans far egentligen inte ville ta hand om honom. Han fick alltså kämpa sig fram till den position han hade men det är inte något skäl till att låta allt gå ut över hans hustru. Så jag förstår honom inte fullt ut. Hans vrede borde istället ha applicerats på hans mor och far men som jag ser det så gick all den ilska han kände utöver Johanna, tjänstehjonen och Beredslava. Förmodligen var det därför som Johanna kände sympati och gemenskap med just tjänstehjonen och Beredslava. De var alla i en utsatt position där våld och vrede fanns i deras vardag. Johanna blev ju ideligen våldtagen av sin make och också slagen.

När jag skrev om honom som en karaktär tänkte jag aldrig på att han utövade olika slags härskartekniker utan jag skrev bara för att det var sådan han var som person. Jag visste att han var en elak person men nu efteråt har jag börjat fundera på hur han kunde vara så elak.

Ska vi nu gå igenom vilka slags härskartekniker som han hade enligt Elaines bok så blir det följande:

Hierarkimetoden

Han var rik och kunde utnyttja andra på grund av det. Han utnyttjade sin position för att förtrycka och nedvärdera människor som bodde på riddarborgen och runt omkring. Han utnyttjade också det faktum att Johanna var gift med honom och därmed också tillhörde honom, precis som ett djur i ladugården tillhörde honom. Johanna åh sin sida reagerade med att underkuva sig själv och göra sig mindre än den hon var. Hon var en gårdsfru och borde ha haft mer makt men genom hans inflytande över henne hade hon egentligen inte mer makt än de tjänstehjon som hon stod över.

Projiceringsmetoden: Han försökte ideligen att hitta fel på henne och därmed sänka henne ytterligare. Det var oftast små saker som hon gjorde som han förstorade.

Martyrmetoden - han spelade på hennes dåliga samvete att hon i hans ögon var en dålig hustru och hon höll med honom. Hon levde i den verklighet som han hade skapat åt dem och visste inte om någon annan verklighet. Hon var också mycket ung när hon gifte sig och faktiskt inte mer än ett barn. Därmed lät hon sig lätt domineras av honom. Alla runt Thormund gick runt med en olustig känsla i hans närhet. Denna kuslighet gick inte att sätta fingret på men den fanns där som en svart slöja över hela Granö. När Johanna sedan ideligen bad om ursäkt så spädde hon endast på martyrmetoden och förminskade den inte, tvärtom.

Uteslutningsmetoden - Han uteslöt henne medvetet när de talade om affärer eller krig. Han visade henne därmed att hon inte hade huvud till att nedlåta sig till sådana stora saker. Hon blev osynlig. Hon blev alltså inte sedd i en situation som hon borde blivit sedd. ©  Peter Knagert

Min karaktär Alfrida Löwenström- en häxa- fantasy

Hur Alfrida Löwentröm är som person

Hon är tuff
Hon är envis
Hon gillar utmaningar
Hon älskar sin familj
Hon saknar sin mamma som blev bränd på bål
Hon har en speciell relation till sin far
Hon tycker inte om orättvisor
Hon vill förändra världen och också de magiska världarna
Hon är orädd
Hon är inte rädd för att lära sig nya saker
Hon utforskar vem hon egentligen är
Hon lär sig att växa som häxa
Hon har alltid haft lätt för att få kontakt med olika sorters väsen
Hon har bara en riktig vän och hon är också en häxa
Hon viger sitt liv åt att försöka stoppa depressionen i de magiska världarna
När hon träffar de vita häxorna vet hon exakt hur hennes liv kommer att bli och hur det blir sedan
Hon har gjort en klassresa, först var hon en piga och sedan en grosshandlarfru för att återigen bli en piga
Hon är väldigt besviken på flera personer och de blir också hennes fiender sedan
Hon älskar havet
Hon tycker om att tala med sjömännen och höra deras berättelser
Hon har läkande händer och hjälper människor gratis, de vallfärdar till hennes hem
Hon älskar barn
Hon vill gärna lära sig nya saker
Hon är passionerad och kärleksfull
Hon vet vad hon vill

©  Peter Knagert

Klädd som grosshandlare och redarfru

Klädd som häxa och redo för de magiska rikena

Kärlekscitat

Att bli bedömd som författare

Att bli bedömd som författare
I en del jobb blir man ju ständigt bedömd för det man gör. Men när det gäller att vara författare så tas det till en helt annan nivå. Många författare blir sågade för sin text. Alla författare sliter med sin text och så ska deras pappersbunt kastas över stupet. Man vet inte hur pappersbunten landar eller vem som plockar upp den och tycker till. Man frågar sig stilla:
- Ska de förstå vad jag ville säga med texten?
  - Ser de verkligen undermeningen som jag ville få fram?
Jag funderar också på, den som tycker till något om boken, hur vet man att de har rätt?, det är ju ändå min historia. Dessutom är det nästan alltid ren kritik och alltså inte konstruktiv kritik.
Det är skillnad på dessa tillstånd.
Ren kritik ges när man vill svärta ner en person, sänka en person. Detta ser man ofta på bloggar av folk som tycker något om en bok.
Konstruktiv kritik är när man talar om vad man anser vara fel och hur man kan ändra på sin text. Med konstruktiv kritik lär man sig alltså något medan när man får kritik är enbart ute efter att ställa sig över en person och i processen göra sig själv viktig.
Alla berättelser är viktiga, visst kan de behöva att finslipas men inte begravas. Nu har jag sluppit det ännu men jag läser med fasa hur man behandlar andra författare. ©  Peter Knagert

Att skriva är helande

Att skriva är helande och viktigt för det emotionella och psykologiska välbefinnandet, liksom den fysiska hälsan. Jag tror därför att det är bra att skriva eftersom man då får ut sina känslor och funderingar kring ett visst ämne. När jag skriver får jag också titta in i en annan karaktärs känslor, svåra tankar och glada tankar. Jag anser att jag med mitt skrivande blir av med överväldigande känslor och traumatiska upplevelser till att fundera på vilka mål jag vill skapa i mitt liv.

Boktips Hirdmännen red in på tunet- 1100 talet en historisk bok

De främmande männen rider in på tunet och Johanna tittar ut ifrån huset.

Besök av de okända hirdmännen

   En morgon red det in ett tjugotal män på tunet. Det dimmiga morgonljuset silade sig ned emellan träden. Det droppade frenetiskt ifrån träden. De gamla träden viskade om hårda tider. Ge dig i akt! ropade vinden varnande. Regnets smattrande grupperade sig i ändlösa musikstycken. Johanna blev rädd och hukade sig bakom fönstergluggen inne i huset. Vad ville de? Var de farliga? Var fanns hennes far? Hon kände något som kramade hennes hjärta. Någon ville varna henne om sämre tider, fick hon en förnimmelse av inom sig. Johanna hade ofta förvarningar om död och elände. Det var lite kusligt och hon hade inte dryftat detta med en levande själ. Med en axelryckning skakade hon av sig sina farhågor.

    Hon tittade åter ut och fick se sin far komma gående emot de främmande männen. Männen var klädda i brynjedräkter och hjälmar. Med sig på hästarna hade de olika slags vapen. Där fanns både hillebards, huggsvärd och spikklubbor. Alla var bistra i synen, tänkte Johanna oroligt men hennes far hade dock sina händer utsträckta emot dem och välkomnade gästerna. Alla männen bar stridsmundering utom den långe mannen. Den stilige långe mannen som klev av sin häst hade ett rått ansiktsutryck.  Av någon anledning slog hennes hjärta hårt av oro då hon såg mannen. Hon visste inte varför men skulle långt senare minnas denna stund. Och det syntes att mannen var av fin börd, tänkte Johanna. Han var klädd i en svart mantel. Under manteln bar han en röd kjortel. Kjorteln hade kilar i sidorna, ärmhälskil och sprund i halsen. Nedtill hade han blå pösbyxor. På fötterna hade han ljusbruna spetsiga skor, såg Johanna. Han bar dyrbara kläder som Johanna aldrig tidigare hade sett. Hans bruna hår låg bakåtslickad ifrån hans ansikte. Regnet hade kletat fast en hårslinga på hans kind. Luggen hängde ner i ögonen så hon såg dem inte.

   Plötsligt satt det flera kråkor i träden runt omkring. De satt där och väntade. Johanna såg dem och rös. Kråkor bådade alltid om olycka och ond bråd död. Ju fler kråkor som satt i träden, desto värre. Det var gamla Margaretas ord som ringde i Johannas öron. Johanna drog sin sjal tätare kring axlarna.

    Alla männen sprang skyndsamt undan regnet, in i värmen. De försvann sedan in genom den stora ingången. Hon kunde höra dem på nedervåningen och visste att de satt i den stora riddarsalen. Ljudet av trampande stövlar blandade sig med sorlet av mörka röster. Men männen var fredliga, förstod Johanna. Hon  slappnade av och tog tag i sina sysslor.

   Vid middagstid kom hennes mor och gav pigorna Ragnhild och Hanna order om att sätta upp hennes hår i en sedesam knut och den vackraste klänningen skulle på.  Johanna förstod inte varför hon redan idag skulle ha sin vackra klänning för  det var ännu en vecka kvar till själva midsommarafton. När hon frågade Hanna slog modern   bort hennes frågor och sa:.................................©  Peter Knagert

Peter Knagert på amazon.com

http://www.amazon.com/Peter-Knagert/e/B00NRY4EY4