Besök av de okända hirdmännen
En morgon red det in ett tjugotal män på
tunet. Det dimmiga morgonljuset silade sig ned emellan träden. Det droppade
frenetiskt ifrån träden. De gamla träden viskade om hårda tider. Ge dig i akt!
ropade vinden varnande. Regnets smattrande grupperade sig i ändlösa
musikstycken. Johanna blev rädd och hukade sig bakom fönstergluggen inne i
huset. Vad ville de? Var de farliga? Var fanns hennes far? Hon kände något som
kramade hennes hjärta. Någon ville varna henne om sämre tider, fick hon en
förnimmelse av inom sig. Johanna hade ofta förvarningar om död och elände. Det
var lite kusligt och hon hade inte dryftat detta med en levande själ. Med en
axelryckning skakade hon av sig sina farhågor.
Hon tittade åter ut och fick se sin far
komma gående emot de främmande männen. Männen var klädda i brynjedräkter och
hjälmar. Med sig på hästarna hade de olika slags vapen. Där fanns både
hillebards, huggsvärd och spikklubbor. Alla var bistra i synen, tänkte Johanna
oroligt men hennes far hade dock sina händer utsträckta emot dem och välkomnade
gästerna. Alla männen bar stridsmundering utom den långe mannen. Den stilige
långe mannen som klev av sin häst hade ett rått ansiktsutryck. Av någon anledning slog hennes hjärta hårt av
oro då hon såg mannen. Hon visste inte varför men skulle långt senare minnas
denna stund. Och det syntes att mannen var av fin börd, tänkte Johanna. Han var
klädd i en svart mantel. Under manteln bar han en röd kjortel. Kjorteln hade
kilar i sidorna, ärmhälskil och sprund i halsen. Nedtill hade han blå pösbyxor.
På fötterna hade han ljusbruna spetsiga skor, såg Johanna. Han bar dyrbara
kläder som Johanna aldrig tidigare hade sett. Hans bruna hår låg bakåtslickad
ifrån hans ansikte. Regnet hade kletat fast en hårslinga på hans kind. Luggen
hängde ner i ögonen så hon såg dem inte.
Plötsligt satt det flera kråkor i träden
runt omkring. De satt där och väntade. Johanna såg dem och rös. Kråkor bådade
alltid om olycka och ond bråd död. Ju fler kråkor som satt i träden, desto
värre. Det var gamla Margaretas ord som ringde i Johannas öron. Johanna drog
sin sjal tätare kring axlarna.
Alla männen sprang skyndsamt undan regnet,
in i värmen. De försvann sedan in genom den stora ingången. Hon kunde höra dem
på nedervåningen och visste att de satt i den stora riddarsalen. Ljudet av
trampande stövlar blandade sig med sorlet av mörka röster. Men männen var
fredliga, förstod Johanna. Hon slappnade
av och tog tag i sina sysslor.
Vid middagstid kom hennes mor och gav pigorna
Ragnhild och Hanna order om att sätta upp hennes hår i en sedesam knut och den
vackraste klänningen skulle på. Johanna
förstod inte varför hon redan idag skulle ha sin vackra klänning för det var ännu en vecka kvar till själva
midsommarafton. När hon frågade Hanna slog modern bort hennes frågor och sa:.................................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar