När får man simhud mellan tårna som författare?

Ja det är ju den stora frågan, när får man simhud mellan tårna som författare?
Den frågan ställen man sig ju varje gång man börjar på ett manus. Man har ju förnimmelser av att man simmar emot något underbart och ljuvligt men man kan inte nå det just då.
Det kan sedan när man når denna nivå beskrivas som en kedja av lycka  i olika storlekar som dimper ner bredvid och inuti mig.
Då när jag får simhud mellan tårna känner jag att jag flyter i vattnet så lätt.
Innan dess får man en skräckupplevelse då man inte vet om man ska komma till stranden, utan kanske bli kvar därute på det öppna havet.
Det är ju så att det också är väldigt olika ifrån manus till manus. Ibland infinner sig simhuden ganska omgående som det gjorde med Viveka och Rikard. Men däremot var det svårt med Thormund och Johanna. Nu när jag skriver på Everest och Elisabeth har jag ännu inte känt den där simhuden ännu men jag vet att det kommer. Jag väntar och skriver vidare. Tids nog så händer det att jag får simhud mellan tårna och simmar som en blixt emot slutet. ©  Peter Knagert