Idag försöker jag att formulera Johns tankar och känslor kring en speciell situation som han är med om. Han får en ångestattack. Han har sitt speciella sätt för att försöka stå ut medan ångestattacken bokstavligen plöjer igenom honom. Han tänker på en speciell person just då och det smärtar honom. Samtidigt som han är ledsen har händelsen ändå öppnat upp hans ögon. Han ser klarare nu på allt, sitt liv. Han omgrupperar sig och gör upp en ny plan.
Jag jobbar med dessa scener just nu. Var befinner han sig när detta händer? vilka tankar har han? var finns ljuset ifrån fönstret, på honom eller något annat? hur ser hans ansiktsuttryck ut?, hur är hans kroppshållning? osv.
När jag har kommit så här långt i berättelsen kring John har jag lärt mig att tycka om honom. I början tyckte jag inte ens om den här karaktären, tyckte han var ganska knepig. Ju mer jag skriver desto mer förstår jag honom, vet exakt vad han ska säga i olika situationer.
Det är ganska upplivande faktiskt att skildra en så pass konstig person, han är verkligen inte alldaglig och det är ganska skönt. Varför måste vi vara så fruktansvärt perfekta och snygga hela tiden? Dom andra som upplever att de inte är just snygga och perfekta, har inte de också en del i världen? tänker jag.
Jag tycker att det är bra att John är som han är. Han är unik. Jag kommer att fortsätta att följa och skriva om honom ett bra tag till eftersom boken ännu inte är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar