Kapitel 17 Alfrida i trans
Nattens mörker sköljde in över dalen.
Novemberdimman året 1847 släppte ut sina trådar under himlens vingar. Alfrida
befann sig högst uppe på berget. På hennes högra axel satt Artic. Det
groteska berget i olika formationer bredde ut sig över dalen och blickade
ner på folk och fä. Rosagnistrande slöjor följde i vindens spår. Det var
stilla, så stilla och bara vindens sus viskade om nattens mysterier. Ifrån
trädens grenar droppade regnet dystert ned och silade dagens vatten. Naturen
bäddade in novemberdimman tills vinterns klara luft ropade med sin vinterglans.
För många år sedan hade
Alfridas mor just denna natt bränts på bål. Alfrida mindes hur hon sett sin mor
bli till förkolnade rester på häxbålet. Men i natt skulle Alfrida mildra den
längtan som hon kände efter sin mor. Hon satte sig på huk på den frusna marken.
Alfrida var klädd i
en grön enkel rak klänning utan turnyr. Över klänningen hade hon en lila cape
med tillhörande huva. Hon hade höga svarta stövlar och hon bar den natten
svarta och lång handskar. I handen höll hon sin kristallstav.
Träden på berget stod där
med nakna bara trädgrenar och tittade ned på henne. Alfrida drog sin cape
närmare kroppen och huttrade till. Alfrida gjorde upp en eld och senare kokade
vattnet i kitteln. Alfrida såg de orangegula lågorna som slickade sig emot
kitteln. Hon såg hur den grå röken bredde ut sig över bergets konturer.
Som alltid påminde elden
Alfrida om hennes mor och det gjorde ont. Fastän det var många år sedan hade
inte såret i hennes hjärta läkt. Hon plockade fram sitt knyte med trollmedel.
Hon hällde det hon hade i sitt knyte i kitteln. Under tiden mässade hon på
galliska. Hennes monotona röst ekade ut över bergets formation och fortsatte ut
över dalen. Alfrida föll i trans och vaggade medan hon mässade. Hon åkallade
sin mor Hanna att träda fram ur lågornas sken.
Himlen ändrade karaktär och
blev med ens svagt röd och ett ljussken så starkt att Alfrida måste hålla för
sina ögon kom över platsen där hon befann sig. Med ens mattades ljuset av och
Alfrida kikade med halvblinda ögon emot strålen av ljus. Inuti strålen stod
hennes mor Hanna. Alfrida såg sin mors genomskinliga kropp. Hon blundade.
Alfrida andades häftigt och måste återigen se för att verkligen tro att hon
hade lyckats att mana fram sin mor. Det var första gången som Alfrida hade
klarat av att mana fram en död. Hanna hade samma kläder på sig som den dagen
hon avlidit. Hon hade en starkt grön klänning på sig och en mildare grön färg
på sin underklänning. Hennes svallande långa röda hår böljade ner över hennes
rygg. Hon var mycket vacker tänkte Alfrida.
- Ni kallade på mig sade
hennes mor med en metallisk röst. Alfrida klarade strupen och svarade:
- Ja mor, jag kallade på
er. Jag behöver er hjälp förklarade Alfrida. © Peter
Ur jakten på fem riken
Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar