Häxan Alfrida och Disablotet
Alfrida tystnade och sänkte sin kristallstav. I siluetten runt berget fick hon se ett märkligt ljussken. Från den närliggande skogen löpte ett flärdgult sken och strax trädde månen fram ur sin fulla prakt. Då månen var där kunde Alfrida leta djupt inom sig och hitta sina slumrande krafter. Hon gick med långsamma steg runt i en cirkel och mässade uråldriga ord. Då hon gått sju varv i cirkeln stannade Alfrida. Hon hade gjort sitt arbete och våren skulle snart vara i antågande. Hon var nöjd. Sedan gick hon runt och bäddade för troll och vättar i skogen. Hon lade mossa runt dem så de fick sova ännu en tid. Men snart skulle de vakna och ta del av våren. Alfrida hälsade på nornorna som visade hennes livsväv. Hon nickade och tackade dem. Älvorna dansade sin dans och åkallade våren. Nere i jorden vaknade rötterna till liv och strävade uppåt emot ljuset. Jorden viskade:
– Vi kommer! Vi kommer! Ta emot oss! hördes det. Växter och jord hade angett sin ankomst och Alfrida svarade jorden. ————————
Ett kapitel en bit in i boken om Alfrida och disablotet och de vita häxorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar