"En morgon när Alfrida tagit på sig särk och höll på
med snörlivet hörde hon en harkling och vände sig om. Eskil stod där bakom
henne. Han grinade lite med munnen och ögonen tittade hungrigt på henne.
Alfrida hade inte satt fast snörlivet utan stod och höll det uppe genom att stödja sina bröst och snörliv. Hon
vände sig tvärt om och gav till ett rop.
- Hur understår Ni
er Herr Eskil?
- Jag var er mans
goda vän. Jag vill hjälpa er. Med två raska steg var han framme hos henne och
innan Alfrida hunnit sansa sig kände hon hur han knöt ihop snörlivet med
snoddarna i snörhålen. Hon kände sig djupt besvärad. Eskil gav henne
underkjolen och han iakttog henne när hon skyndsamt tog på den. Alfrida tog på
sina strumpor och sade.
- Lämna mig ensam
så jag kan klä på mig. Eskil gick emot köket. Dörren stod på så att han kunde
se igenom springan längst intill väggen vid dörren när hon klädde på sig. Han
drog efter andan när hon trädde på sig sina strumpor. Eskil såg hennes fylliga
lår och han andades häftigt. "
Ur boken
Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska
krafterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar