Prolog
En
aprildag år 1165 hade Thormund Stenbock blivit kallad till kungen. Hans
majestät satt på en tron framför det stora fönstret. Solen lyste upp den
ståtliga salen med sina strålar.
Thormund
Stenbock tittade förvirrat på kung
Greger Sunesson. Kungen hade varit mycket bestämd då han beordrade Stenbock att
plötsligt gifta sig.
- Du måste ha en arvinge käre frände! hade
kungen bestämt framhållit. Kungen kände Thormund väl och visste att med
belöning kom han längre än med vrede.
- Skaffa dig en oskuldsfull kvinna och se
till att du får en arvinge. Kungen sänkte rösten och viskade vidare:
- Jag kommer att rikligen belöna dig om du
lyder mig. Du kommer i sådana fall att vara min närmaste man tillade kungen.
Thormund och kungen hade stridit sida vid sida i många år. Kungen var mycket
imponerad av Thormunds stridskonst.
Kungen ville att Thormund skulle umgås med hans familj. Kung Greger
Sunesson hade själv blivit far så att det här med barn stod honom varmt om
hjärtat.
Många var de kvinnor som Thormund lägrat
tänkte kungen men nu var det dags för hans undersåte att gifta sig och få
arvingar. Kungen lade en vacker silverring på bordet.
Kungen tittade intensivt på sin undersåte
och vätte läpparna.
- Den här ringen ska du ge din maka, förkunnade
han.
Thormund såg storögt på ringen. Han hade
verkligen inte väntat sig att få en sådan vacker ring av kungen. Thormund var
också förbluffad över att kungen ansåg det vara hög tid att han skaffade sig en
maka.
Thormund andades häftigt och försökte att
sansa sig för han hade stor respekt för kungen. Han trivdes egentligen med sitt
vilda liv och hade ingen lust att skaffa sig en maka.
- Vad säger du Thormund? frågade kungen.
Hans blick utstrålade pondus och kungen visste att Thormund inte kunde neka
honom.
Thormund sträckte på sig och tittade på
kungen. Han knäppte sina händer.
- Jag tackar ers majestät och naturligtvis
kommer jag att skaffa mig en maka om ni så önskar. Ni kommer att bli stolt över
mig, avslutade Thormund med myndig röst. Thormund tog emot ringen. Han tittade
på ringen, den blänkte i solljuset.
Kungen nickade så att hans krona nästan
ramlade av hans huvud. Thormund reste sig upp ur stolen och bugade sig
vördnadsfullt inför kungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar