Kapitel 8
Johanna
kände att hon hade en snara kring sin hals och den drogs hårdare åt för varje
dag som gick. Då hon ofta vandrade i naturen runt Granö, var det en av de få
gånger då hon kunde andas. Där i naturen var hon varken husfru eller maka med
förpliktelser utan en ensam människa. Hon var en människa som behövde få utlopp
för sin tärande själ. Sådana dagar gick hon längre in i skogens skyddande
hölje. På en bergstopp ställde hon sig och skrek ut sin förtvivlan. Efter
skriket vacklade hon ner emot bergets hårda granit och grät. Gråten efter
skriket lugnade och vaggade henne till ro.
Hon borrade ner sina magra händer i de
förmultnande löven. Hon grävde djupt så att löven yrde omkring henne. Johannas
händer blev bruna av smutsen och hon smetade ut jord i sitt ansikte. Hon
fortsatte att smeta ut jord på sina klänningsärmar. Hon grät. Hon var
förtvivlad. Hon drog upp sina smutsiga klänningsärmar och blottade armarna. Hon
rev sina armar blodiga. Att skada sig själv hjälpte henne att förlösa den
ångest som fanns i bröstet. Hon vrålade ut sin förtvivlan. Hon kröp ihop ovanpå
löven och lade sig i fosterställning. Hon ville ingenting och kunde inte något.
Efter en dag då hon mötte sina demoner och
lättade på sin börda, då kändes allt bättre för Johanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar