Prolog
En aprildag år 1165 hade Thormund Stenbock
blivit kallad till kungen. Hans majestät satt på en tron framför det stora
fönstret. Solen lyste upp den ståtliga salen med sina strålar.
Thormund Stenbock tittade förvirrat
på kung Greger Sunesson. Kungen hade varit mycket bestämd då han
beordrade Stenbock att plötsligt gifta sig.
- Du måste ha en arvinge
käre frände! hade kungen bestämt framhållit. Kungen kände Thormund väl och
visste att med belöning kom han längre än med vrede.
- Skaffa dig en
oskuldsfull kvinna och se till att du får en arvinge. Kungen sänkte rösten och
viskade vidare:
- Jag kommer att
rikligen belöna dig om du lyder mig. Du kommer i sådana fall att vara min
närmaste man tillade kungen. Thormund och kungen hade stridit sida vid sida i
många år. Kungen var mycket imponerad av Thormunds stridskonst. Kungen
ville att Thormund skulle umgås med hans familj. Kung Greger Sunesson hade
själv blivit far så att det här med barn stod honom varmt om hjärtat.
Många var de kvinnor som
Thormund lägrat tänkte kungen men nu var det dags för hans undersåte att gifta
sig och få arvingar. Kungen lade en vacker silverring på bordet.
Kungen tittade intensivt
på sin undersåte och vätte läpparna.
- Den här ringen ska du
ge din maka, förkunnade han.
Thormund såg storögt på
ringen. Han hade verkligen inte väntat sig att få en sådan vacker ring av
kungen. Thormund var också förbluffad över att kungen ansåg det vara hög tid
att han skaffade sig en maka.
Thormund andades häftigt
och försökte att sansa sig för han hade stor respekt för kungen. Han trivdes
egentligen med sitt vilda liv och hade ingen lust att skaffa sig en maka.
- Vad säger du Thormund?
frågade kungen. Hans blick utstrålade pondus och kungen visste att Thormund
inte kunde neka honom.
Thormund sträckte på sig
och tittade på kungen. Han knäppte sina händer.
- Jag tackar ers
majestät och naturligtvis kommer jag att skaffa mig en maka om ni så önskar. Ni
kommer att bli stolt över mig, avslutade Thormund med myndig röst. Thormund tog
emot ringen. Han tittade på ringen, den blänkte i solljuset.
Kungen nickade så att
hans krona nästan ramlade av hans huvud. Thormund reste sig upp ur stolen och
bugade sig vördnadsfullt inför kungen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar