Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna
Det här är ögonblicket när hon möter Järle Elfstrand
Alfrida
var ledig på onsdagen och skyndade fram i stadens gränder. Hon gick på
kullerstensgatorna där husen stod tätt. Det hördes röster ifrån familjerna som
bodde där. Det hängde tvätt inne på gårdarna vilket syntes ifrån gatan vid dess
öppningar. Det var hus på båda sidor om vägen men lite längre ner i backen
fanns ett grönområde till höger och mitt emot låg det flera handelsbodar. Hon
rundade hörnet vid Bangatan. Denna dag hade Alfrida fått sina första riksdaler
och hon skulle köpa sig något fint eller äta något gott. Lönen var inte stor
men den höll henne i alla fall på fötter. Hon kände sig glad och gick i andra
tankar. Alfrida såg sig därför inte för
och hon stötte ihop med någon i hörnet av Bastionsgatan.
- Åh förlåt mig hörde hon en mansröst säga.
Hon såg upp i några ögon som roat tittade på henne. Han var lång och ståtlig.
Mannen var av fin börd, vilket syntes på hans kläder. Han fångade upp henne då hon hotade att falla.
Alfrida hade tappat sin korg då de stötte ihop och hennes böcker låg utspridda
på marken. Mannen tog hjälpsamt upp böckerna och lade tillbaka dem i korgen.
Han såg förbryllad ut. Han förstod inte för hon var en simpel piga, det såg
han. Men hon läste böcker. Och hon hade underbart blå ögon, noterade han. Hennes
röda långa lockiga hår hade ramlat ut över ryggen när de kolliderade. Pigan
famlade och hon försökte få upp håret i en sedesam knut.
- Tillåt mig, sa mannen och han hjälpte
henne fästa hårnålarna igen som ramlat ner. Alfrida var mållös och hon tittade
med stora ögon på mannen. Vad ville han henne?
- Låt mig
presentera mig, sa mannen. Jag heter Järle Elfstrand och Ni är?
- Jag heter Alfrida Lövenström, sa hon
tveksamt.
- Så Ni läser sa han förundrat. Han tog upp
en bok av Jane Austen och en bok av Strindberg "Den fredlöse" ifrån
marken. De satte sig på ett litet berg som fanns i grönområdet Kålhagen. De
diskuterade böckerna under muntert prat.
Järle upptäckte att han gillade pratstunden
med Alfrida. Hon tinade i sin tur snart
upp. Det var så lätt att tala med honom. Järle tänkte att det var något
särskilt med Alfrida. Men när skulle han få se henne igen?....................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar