------------------------
De gick
hela dagen och Alfrida tittade på allt det nya. De fick tid att tala ut om sin
far och dotter relation. De gick vidare genom grönskande ängar och frodiga
skogar tätt tillsammans.
- Kära dotter började Johannes och stakade
sig på orden. Det var ett känslomässigt möte för honom. Han mindes deras första
möte i New York. Och nu hade han förmånen att varje dag umgås med henne! Hans Alfrida! Johannes log brett emot sin
dotter men några tårar envisades hela tiden med att rinna ner för hans kinder.
Alfrida såg det och utropade förskräckt:
- Gråter Ni far? undrade hon med sprucken röst. Johannes
skrattade till men det lät mera som en snyftning.
- Ja det är lyckotårar som jag har förklarade
han. Det är så stort för mig att äntligen få träffa er efter alla dessa år!
- Jag förstår far sade Alfrida ömt. Det är
också underbart men lite ovant att ha er i mitt liv, tillstod hon. Hennes
hjärta galopperade men det var av glädje över att få vara i sin fars närhet. Johannes nickade bifall.
- Åh herregud vi har så många år att ta igen
min dotter! utropade han medan de gick stigen fram. Förtvivlat bredde han ut
sina händer framför sig som om han därmed skulle få tillbaka en svunnen tid.
Alfrida nickade.
- Ja vi kan aldrig få igen de åren vi
försakat sade hon med sorg i rösten. Alfrida kämpade för att inte börja gråta.
Den förut så bubblande känslan inom henne hade fått ge vika för sorgen över
deras försvunna relation.
- Nej det får vi aldrig tillbaka höll
Johannes med henne om. Men vi får göra det bästa vi kan av den tid vi har
kvar konstaterade han. Han försökte att
inge sin dotter lite hopp.
- Ja det måste vi göra sade Alfrida snabbt.
Hon snyftade till och snöt sig sedan i sin näsduk.
- Vi
måste umgås så mycket vi bara kan! deklarerade hon efter en stund.
- Ja sade Johannes ömt. När kvällen kom slog
de läger i en dunge.
I gläntan steg det fram flera genomskinliga
varelser. Alfrida visste att det var änglar. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar