Fantasyvarelsen Gobatar i Trädens rike- en historisk fantasy för vuxna

Första gången som Alfrida möter Gobatar, en gammal vis gubbe som finns i Trädens rike. Hon befinner sig i Trädens rike för att bekämpa depressionen. Hon har sin far Johannes med sig. Han är en magiker liksom hon.

   - Far var är vi i Trädens rike? frågade Alfrida nyfiket.

   - Det här är staden Tornsrud förklarade Johannes. Det är en stad som ännu inte har drabbats av depressionen konstaterade han bistert.

   - Det är så vackert här sade Alfrida och log.

   - Ja det är vackert här bekräftade Johannes. Jag ska presentera er för Gobatar som bor därframme sade Johannes plötsligt. Hennes far pekade på ett egendomligt hus i trä som låg framför dem. Det var ett märkligt hus som var byggt i olika sektioner. Det var inte ett vackert hus men det såg ändå hemtrevligt ut funderade Alfrida. När de närmade sig huset kom en gammal man fram till dem. Hans ansiktston var grön, liksom hans armar och hals. Den gamle mannen hade långt vitt skägg som hängde ner till marken. Alfrida fnissade till för det såg ut som om han skulle trampa på sitt eget skägg.  Hans runda glasögon hade ramlat ner på näsan och därför syntes hans kraftiga svarta ögonbryn. Alfrida skrattade till inombords för hon tyckte att mannen såg ut som en gammal magister. Han bar en hög hatt på sitt huvud. Runt sin hals blänkte ett kraftigt halsband i guld. Hans ringprydda hand kramade mödosamt en krokig käpp. Johannes steg framemot mannen och hälsade hjärtligt på honom.

   - Käre käre gamle vän! Jag är så glad över att åter få träffa er! utropade hennes far.

   - Min käre vän! hälsade mannen med vördnad i sin röst. Alfrida blev berörd över de två männens hjärtliga återseende. De kramade varandras händer en lång stund. Men sedan blev Johannes plötsligt medveten om Alfrida som han för ett ögonblick hade glömt bort.

   - Det här är min dotter Alfrida sade Johannes stolt. Och det här är min gode vän Gobatar sade Johannes till Alfrida.

   - Välkommen Alfrida sade Gobatar och tog några mödosamma steg emot henne. Alfrida gick den gamle mannen till mötes och neg djupt inför honom.

   - Tack jag hälsar er sade Alfrida med skrovlig röst. Det var något speciellt med Gobatar kände Alfrida. Hon såg hur Gobatar granskade henne.

   - Jag visste inte att Ni hade en dotter ? sade han förvånat och såg på Johannes.

   - Jo det har jag men det har jag nog aldrig tidigare talat om sade Johannes generat. Gobatar nickade.

   - Men här kan vi inte stå sade Gobatar med barsk röst. Jag vill naturligtvis visa er dotter vad vi gör här i Trädens rike sade han. Johannes nickade.

   - Vi går iväg en stund mitt barn så ska jag berätta sade Gobatar och tog hennes hand. Sakta gick de ut i  hans trädgård. Där växte uråldriga träd och frodiga buskar. I träden satt det flera fåglar och sjöng vackert. I buskarna satt det röda fjärilar och sög nektar. Gobatar ledde henne till utkanten av sin trädgård. .................................................................©  Peter Knagert

Kärleksmötet mellan adelsflickan Johanna och riddaren 1100 talet

Johannas första möte med Thormund Stenbock i folkmun kallad Dräparen

"- Sätt igång och ta hand om mina sår!  sa han med barsk och kort ton. Thormund gestikulerade med sina händer i stora cirklar framför sin kropp. Han visste att hon var kunnig inom läkekonsten för det hade han i alla fall hört. Nu skulle hon få komma upp till bevis.

   - Se så stå inte där! Sätt igång! sa han bryskt och otåligt. Det var något med Thormund som gav henne rysningar längs ryggraden. Trots att hon var intresserad av honom var den första tanken att han var farlig. Någonstans inifrån henne sa en liten röst att: Tag dig i akt med denne mannen!

   - Jag ska bara hämta mitt knyte sa hon underdånigt och pilade iväg. Hennes hjärta slog oroligt och kroppen blev spänd.

   Då hon var tillbaka hade Thormund tagit av sig sin mantel. Plötsligt vrängde han även av sig sin tunika. Johanna stirrade hänfört på hans stora bringa. Hon såg hans platta mage och musklerna som spelade på bröstet och  överarmen. Hon drog häftigt in andan och svalde. Han var vacker, tyckte hon. Thormund tittade roat på henne. Han såg hur hon reagerade på hans kropp. Trots att hon var oskuld såg han hennes lust.  

      Högt sa han medan han tittade på henne som en katt som sakta leker med sitt byte.

   - Var det som ni hade förväntat er? tillade han retsamt. Johanna slog hastigt ned blicken och Thormund förstod att hans bröst och armar hade behagat henne. Han log nöjt och tog hennes hand. Thormund satte sig självsäkert på en stor sten. Johanna var en oskuld och snart var hon hans. Lusten retade inom honom och i en snabb rörelse hade han tagit henne i sin famn. Han drog med ena handen hennes ansikte bakåt och kysste henne brutalt som för att visa att hon var hans ägodel. Han kysste henne mer krävande än Sten hade gjort. Thormund höll henne som i ett skruvstäd så hon kom heller ingen vart. Med den andra handen smekte han hennes ena bröst. Han kände att hennes kropp svarade hans hand. Det var som om deras kroppar själva talade till varandra. Deras blod sjöd i kropparna men ändå i en ljuv musik tillsammans.

   Thormund släppte henne hastigt och knuffade bort henne ifrån sig. Sedan reste han sig skyndsamt ifrån stenen. Thormund måste sansa sig för han ville att hon skulle vara oskuld på bröllopsnatten. Johanna kom sakta tillbaka ifrån dimman som blockerat hennes ögon. Hela hennes kropp hade på ett oanständigt sätt svarat Thormund. Hon ryckte till och kände sig opassande fastän de bara hade kyssts. Thormund hade rört vid henne inte bara kroppsligt sett utan även själsligt. Hon var glad över att han skulle bli hennes make. I hennes tidiga barnaår hade hon tyckt att kyssar verkade vara något äckligt. Men hon hade uppskattat Stens kyssar som varit försiktiga och kärleksfulla.  Och Johanna kunde ännu känna Thormunds heta kyssar på sina läppar. Det bultade märkligt i hennes underliv precis som den gången då Sten hade rört henne. Kanske skulle deras äktenskap bli lyckligt?

   Hon hade hört så mycket hemskt om Thormund att han var ond och skoningslös. Hur han våldförde sig på kvinnor och var en tyrann på slagfältet. Alla visste om att han var kungens bästa riddare. Denne mytomspunne riddare skulle bli hennes man. Han som i folkmun kallades för Dräparen.

   Därför hade Johanna först blivit tyst då modern hade sagt:

   - Du kan skatta dig lycklig över att få bli hans brud. Han är rik som ett troll och alla kvinnor vill ha honom. Vi kommer dessutom att alla bli rikligen belönade avslutade hon. Johannas mor var klädd i en dyrbar klänning och på armarna hängde stora amulettringar. På hennes ena finger trånade en vacker vigselring. Hanna var inte fager och inte var hon snäll heller, ansåg Johanna. Men fadern såg tydligt något hos modern som han tyckte om, suckade hon.  Johanna undrade i sitt stilla sinne hur mycket Thormund hade fått betala för henne. Johanna kom raskt tillbaka till verkligheten av Thormunds barska röst.

   - Se så vad väntar du på? Gör rent mina sår kvinna! sade han ilsket. Thormund pekade irriterat på sina strimmiga sår som gick över bröstkorgen och uppemot axlarna. Hans svarta ögon såg spefullt på henne men hade ett inslag av ondska. Han satte sig åter ner på stenen. Hennes hjärta slog oregelbundet och hon kände sig plötsligt liten till kropp och själ..................................©  Peter Knagert

Midsommartid i Hyssna socken på 1100 talet boktips

Ur boken En mans ägodel

Kapitel 3 Midsommartid

Johanna var på väg ner emot ån för att där plocka en blomsterbukett  i midsommartid. Småfåglarna sjöng vackert och Johanna log åt dem.  Det var en vacker dag då solen stod högt på himlen och en mås skriade i skyn. Den varma vinden smekte hennes bruna hår och hon kände sig lycklig och fri. Hon var fjorton år snart och giftasvuxen.  Johanna hade en särk underst närmast kroppen. Ovanpå särken hade hon en lång klänning. Hennes ärmar hade strutärmar som modet bjöd. Klänningen var ljuvlig i grön färg. Upptill var den hög i halsen och avslutades med en vit krage som letade sig uppåt emot hennes öron. Strutärmarna hängde en bit ner på klänningen och slutade vid hennes knän. Tyget på insidan av strutärmarna var vita. Om det blev för kallt hade hon hosor. Det var strumpor av ylle. Hon satte fast dem i brokorna så att hosorna inte skulle korva sig om hennes anklar. Johanna hade även en cape i mossgrönt ylle. Hon hade skor i färgat läder på sina fötter. Hennes skor var spetsiga som modet bjöd.

     Johannas far brukade säga att fint folk kunde urskiljas eftersom de hade spetsiga skor. De som var fattiga hade inga skor och de som ägde ett par skor och inte var rika hade fyrkantiga skor, sade alltid hennes far. Vi visar alla vem vi är med våra kläder och skor hade fadern sagt. Hennes fars kläder var gjorda av vackra tyger.  Laurens ägde även en vapenrock. Den kallades även för tabard. Rocken var delad mitt fram och knöts med hjälp av snören vilka var tjärade av haspa. Rocken gick ner en bit under faderns knän.

   Johanna gladde sig åt att det snart var midsommar. Då skulle gäster komma och de skulle ha en stor fest. På avstånd hörde hon skratt ifrån en kvinna. Hon rundade hörnet på källaren och tvärstannade och tog snabbt handen för munnen för att inte skrika högt. Där stod Amund, en man hur hennes fars hird och gjorde som djuren när de skulle para sig med varandra. Amund var kraftigt byggd vilket syntes igenom den bruna kjorteln. Runt kjorteln var ett bälte virat. Hans hår var stripigt och fett och slutade nere vid hans axlar. Riddarens ögon var bruna och hans leende var alltid stort. Amund var en snäll människa som alltid tänkte på sin nästa, utom i strid förstås, funderade Johanna.

   Kvinnan stod framåtlutad över gärdsgården och stönade ljudligt. De var helt upptagna av varandra och märkte inte att Johanna var där. Hon tittade fascinerat på kvinnan och Amund. Det var första gången hon sett en man och en kvinna vänslas. Amund gav till ett stön och sjönk ihop över kvinnan. Johanna såg vem kvinnan var då hon vände sig om. Det var Ragnhild! utbrast Johanna inombords med förvåning. Sedan drog pigan skyndsamt ner sin undersärk. Ovanpå undersärken hade Ragnhild en klänning som slutade en bit ovanför undersärken. Han daskade lättjefullt till på hennes bak och sa:

   - Det där får vi göra om Ragnhild! Hon skrattade eggande tillbaka och log brett. Ragnhild hade fylliga former och hade alltid ett leende för alla. Amund vände sig......©  Peter Knagert

  

Kärleksscener riddarroman 1100 talet

Johanna är bara barnet när hon upplever sin första kyss.

Här är hon precis efter att hon har träffat Sten Långe i badviken.

   "Mycket tankfull gick Johanna in på föräldragården. Johanna kände sig tom på något sätt som hon aldrig tidigare hade upplevt. Att lämna Sten där i skogsdungen hade varit smärtsamt. Johanna undrade om hon någonsin skulle få se honom mera. Det var svårt att förstå, tänkte Johanna men Sten hade rört vid hennes inre på ett sätt som varit overkligt. Utan ett ord hade de gått i skogen och ändå hade Johanna och Sten förstått varandra. Att gå ifrån Sten hade varit fysiskt smärtsamt men även hennes inre ville ropa honom tillbaka. Det var en omvälvande upplevelse för Johanna. Fastän de aldrig tidigare hade mötts före den där dagen var det som om hon i hela sitt liv hade väntat på honom. Men denna dagens minne skulle hon gömma i sitt hjärta, det visste hon.

    Hon fortsatte stigen fram. På bägge sidor om stigen stod träden majestätiska och blickade ned på henne. Johanna gick sedan förbi ett uthus och kom in vid grindstugan. Hennes mor Hanna kom gående emot Johanna.

   - Där är du ju sa modern irriterat. Det passar sig inte att du går och badar längre! sade hennes mor och gestikulerande för att lägga kraft bakom sina ord. Hanna drog irriterat upp sina axlar i protest. Vad skulle de ta sig till med flickan? Hanna förstod sig inte på henne. Och när Hanna inte förstod eller kände att hon hade makt kom ilskan. Och arg var bara förnamnet då något gick emot henne. Då Johanna hade gjort något ofog såg Hanna till att Laurens piskade flickan. Endast med sträng fostran kunde de få flickan att bli lydig. Det var både Hannas och Laurens inställning till uppfostran.

   Hanna tittade undrande på Johanna. Nu hade flickan den där speciella blicken igen som Hanna inte tyckte om. Det var som om flickan ansåg sig stå över allt och alla vilket retade Hanna oerhört. Men nåväl en man skulle tukta henne tänkte Hanna med en nöjd min.

   Siri deras andra dotter var inte som Johanna Gud ske lov, tänkte Hanna nöjt. Nej Siri var foglig och vek och ändå hade hon alltid ett leende till dem.

   - Varför inte det? sa Johanna med förvånad röst. Så länge Johanna kunde minnas hade hon badat i viken. Modern tittade på henne uppifrån och ner och sa:

   - Du har en kvinnas kropp och den ska man inte skylta med! bet modern av. Och säg inte emot mig! Du uppstudsiga flicka! Du vet vad som händer om far får veta hur du svarar mig? fräste hon.

   - Ingen såg mig! sa Johanna och höll två fingrar i kors bakom ryggen. Hon tänkte på de två männen som hade sett henne naken. Och hennes kinder blev blossande röda. Tänk om hennes mor hade sett hur hon åbäkat sig!  Och tänk om fadern skulle få kännedom om det som hänt,  då skulle hon få smaka riset igen. Hanna suckade men orkade inte denna dag ta itu med dottern. Hon suckade och gick in i det stora huset.

 

   Hennes storebror Karl släntrade förbi och sade elakt:

   - Har du inget bättre för dig än att gå och bada? Karl rynkade sitt ena ögonbryn, vilket gjorde att han såg arrogant ut.

   -  Här finns det mycket att göra på gården! sade han menade åt henne och hade en uppfordrande blick. Utan att vänta på svar gick han vidare och skrattade åt sitt lilla utfall. Karl var kort och överviktig. Hans hår var nästan svart. Hans gång var släpande och nonchalant. Inom sig tänkte han att hans syster då inte var som andra.  Johanna var märklig eftersom hon tillbringade mycket tid med att glo upp i himlen. När de frågade vad Johanna såg svarade hon:

   - Jag tittar på alla moln som sveper förbi hade hon sagt. Karl tänkte att det var så onödigt att glo upp i himlen när det fanns så mycket annat och göra. Nåväl tids nog skulle hon få för händer tänkte brodern.

   Fadern hade berättat att Thormund ville ha henne. Han skulle snart komma och slutligen ta sig en titt på henne för att se om hon dög som hans maka.  Nåväl det fanns väl inte så många oskulder längre, tänkte brodern. Det hade han dessutom själv märkt. Han log åt sin senaste bravad på det området. Sist hade han haft tur och råkat på en oskuld. Men det var inte ofta han fick det nöjet. Så han förstod Thormunds önskan om en oskuldsfull flicka.

    Karl skulle hjälpa fadern och se efter systern så hon inte gick och skämde ut dem för inget fick gå fel, tänkte han. Hon skulle giftas bort, både hon och hennes yngre syster. Sedan skulle han den rättmätige ägaren till gården, ta över efter fadern när den tiden kom. Han klappade sig på mjödmagen och gick fram till sin far i hagen.

   Johanna gick med blossande kinder in på sin kammare. Sten hade rört henne på de mest intimaste delarna. Och det hade varit ljuvligt och han hade kysst henne. Det hade varit hennes första kyss. Men ingen hade hon att dela glädjen med. För Johanna förstod i sitt inre att det hon upplevt inte gick att tala om. Inte ens med Siri skulle hon kunna tala om det som hänt henne. Hon strök över sitt ena  bröst och kände den pirrade känslan komma tillbaka som när Sten hade rört henne. Johanna hade blivit en kvinna sedan hon mött honom. Johanna var definitivt inte längre ett barn, tänkte hon. Ännu kände Johanna dock inte till kärleken men hade nosat lite på den tänkte hon glatt.

   Hennes själ var fri och hjärtat var lätt. Även om de andra i familjen tyckte att Johanna var en främmande fågel tyckte hon om sig själv. Johanna visste att hon var speciell. Det fanns bara där inne i hennes inre den där vetskapen.©  Peter Knagert

Att skriva en bok- Avläsa hur en karaktär är

Jag vet att det inte tar många sekunder innan vi har läst av en annan människa. Det är något jag tänker på när det gäller att skriva en bok, dvs. hur karaktärerna uppfattar varandra och hur mycket de hinner att tänka på hur den andre personen ser ut. Den där omedelbara kontakten där vi försöker att bilda oss en uppfattning om en helt främmande människa är märklig. Efteråt kan jag ibland medge att det jag först tänkte om den personen faktiskt inte stämmer alls. Jag vet att en människa inte helt säker kan veta exakt hur en annan människa är även om vi tror det. Men vi kan bilda oss en uppfattning om den människan utifrån vad vi ser. Nästa steg är att tala med människan och få ytterligare pusselbitar att falla på plats. Därifrån kan man observera personen och denne handlingar för att få ytterligare en dimension av hur hon/han är.

När vi observerar en annan främmande människa tittar vi också på hur de är klädda och deras rörelser och tonfall. Det är tankar jag har när mina böcker blir till. ©  Peter Knagert

Att skriva en bok- klyschor

Att skriva en bok- klyschor
Man ska helst inte skriva klyschor läser jag i tidningen Skriva nummer 6. Ok ytterligare en sak som vi författare inte bör göra alltså. Men vad jag förstår kan de ändå vara med om de är originella, eller är  en originell liknelse. Vanliga klyschor är inte önskvärda i texten står det i vilket fall läser jag. Själv tycker jag att om det behövs i sammanhanget för att man ska lyfta fram en text ska det vara med oavsett om det är en gammal klyscha eller om man har hittat på den själv, just då. Däremot behöver man förmodligen vara sparsam med dem annars blir boken troligen inte vad man tänkt ifrån början. En väldigt allvarlig ton i boken kan då förmodligen förändras till en underliggande rolig bok om man använder roliga klyschor. När det gäller klyschor är det svårt eftersom varje människa har bildat sig en egen uppfattning och har relaterat det till sitt eget liv när det gäller ordvalet där. Jag tror att varje författare själv får känna efter hur han/hon vill ha det med klyschor. I slutändan är det ju ändå författarens berättelse som ska berättas och den ska ju inte berättas för att alla andra ska bli nöjda. ©  Peter Knagert

Att skriva en bok- Huvudintrig

En berättelses huvudintrig

Huvudintrigen är berättelsens skelett

”Vad är det för huvudintrig” betyder samma sak som ”Vad är det för handling”. Vi kastar oss rakt in i ett exempel:

Du har just plågat dig igenomHenning Mankells hundrationde bok om kommissarie Kurt Wallander. Och försöker såhär i efterhand bena ut – vad handlade den om egentligen?

Svaret kan vara:

Wallander upptäcker att fadern äntligen har ändrat motiv på sina tavlor, men börjar efterhand misstänka att något inte står rätt till – fadern är sig inte lik överhuvudtaget. Han har blivit större, hårigare, ögonen har växt, och tänderna ska vi inte tala om. 
Det visar sig att det är en varg som ätit upp fadern, och klätt ut sig till densamme. Vargen ligger bakom en mordvåg, och vill hemskt gärna äta upp kommissarie Wallander också, och på slutet av de sjuhundra sidorna växer sig kommissariens funderingar tillräckligt starka för att han ska våga konfrontera fadern (dvs vargen) i en hejdundrande uppgörelse. Vargen vinner till allas glädje, och det betyder att inga fler böcker om Wallander når tryckpressarna.

Ja, där har vi huvudintrigen som i en liten ask.

Huvudintrigen är mycket viktig

En historia utan handling är som ett glas whisky utan whisky, som någon en gång sa (jag själv, förmodligen). Det är ju så med berättelser, att de handlar om någonting. Till skillnad mot hur det är i verkliga livet, där saker och ting verkar röriga och slumpmässiga, utan nån rolig sensmoral på slutet, utan att de goda vann till sist...

Läsaren (vi alla) vill ha en historia som har en början och ett slut, och gärna en mitten också – och helst ska man kunna hänga med i den, och den måste beröra en på något sätt.

En intressant och vettigt upplagd huvudintrig tillhandahåller allt detta – snabbt låter den läsaren sätta sig in i huvudpersonens problematik, och vilka hinder som ligger i vägen på vägen mot målet – antingen målet är att fånga en mördare, eller att ta reda på om man nånsin haft en mustasch.

Jag har läst drygt ett par tusen böcker i skiftande genres, och jag kan inte påminna mig om att ha stött på en enda som saknar huvudintrig. Om du själv har ett exempel på huvudintrigbefriad berättelse uppskattar jag om du mejlar mig, så kan vi resonera om saken. Och om du har fakta i målet kommer jag att revidera denna text :-)

Fasta och lösa huvudintriger – ”enkel” och ”svår” litteratur?

Huvudintriger kan ha olika karaktär, från väldigt tydliga och klara, till synnerligen vaga och närmast suddiga.

Låt mig exemplifiera:

Så kallad ”enkel” litteratur, dvs deckare, science fiction, chick lit, osv, har oftast fasta och tydliga huvudintriger – ett mord har begåtts; fånga tjuven; månen håller på att flyga iväg till mars, sänd ut en expedition; Angie ska gifta sig, hur ska hon kunna fly...

När det gäller lite mer kvalificerad litteratur sjunker huvudintrigen oftast in i bakgrunden. 
I American Psycho(Bret Easton Ellis) irrar den psykopatiske huvudpersonen planlöst runt, och handlingen kretsar kring hans förvirrade och sjuka tankar och handlingar. 
I Epepe (Ferenc Karinthy) hamnar huvudpersonen i ett land som inte finns, där människorna talar ett språk som inte finns, och där huvudpersonen förgäves söker orientera sig. 
I Processen (Franz Kafka) har K en anklagelse över sig, men han har ingen aning om vad den består i. Utan egentligt mål lever han under detta ok, och går slutligen, på ett förnedrande sätt, sitt öde till mötes.

Detta har många författare av den ”enklare” litteraturen upptäckt, och i ett försök att ge sina alster mer djup lägger man in ”personliga problem” hos sin huvudperson – av typen alkoholberoende eller familjebekymmer av olika slag. Dock står den starka huvudintrigen kvar, och visar var författarens egentliga tyngdpunkt ligger.

Personlig reflektion: När det gäller t ex deckar/kriminal-litteratur föredrar jag antingen såna författare som slänger alla ”djuphetsambitioner” på hyllan, liktAgatha Christie, eller såna som faktiskt har nåt att komma med på riktigt, somPatricia Highsmith. Ytliga författare som trixar fram konstgjorda djup är inte riktigt min cup of tea – vilket gör att jag har synnerligen svårt för den svenska moderna kriminallitteraturen 
:-)

Ett tips om hur man kommer på en handling - huvudintrig

Ett klassiskt tips är ”vad-skulle-hända-om” metoden. Det handlar om att frigöra sin fantasi och spåna fram vadhelst som kommer upp:

Vad skulle hända om...

Solen plötsligt slocknade?

En orm åt upp mitt badkar?

Mina träskor ruttnade när jag gick på gatan?

Monaco invaderade Indien

osv...

Jag har också skapat en helautomatisk intrig-generator som kan funka som inspirationskälla, testa den gärna:
Intrig-skaparen!

Psst... du missar väl inte att läsa artikeln om underintriger när du ändå är i farten?

http://www.forfattartips.se/huvudintrig.php