- Far var är vi i Trädens rike? frågade
Alfrida nyfiket.
- Det här är staden Tornsrud förklarade
Johannes. Det är en stad som ännu inte har drabbats av depressionen
konstaterade han bistert.
- Det är så vackert här sade Alfrida och
log.
- Ja det är vackert här bekräftade Johannes.
Jag ska presentera er för Gobatar som bor därframme sade Johannes plötsligt.
Hennes far pekade på ett egendomligt hus i trä som låg framför dem. Det var ett
märkligt hus som var byggt i olika sektioner. Det var inte ett vackert hus men
det såg ändå hemtrevligt ut funderade Alfrida. När de närmade sig huset kom en
gammal man fram till dem. Hans ansiktston var grön, liksom hans armar och hals.
Den gamle mannen hade långt vitt skägg som hängde ner till marken. Alfrida
fnissade till för det såg ut som om han skulle trampa på sitt eget skägg. Hans runda glasögon hade ramlat ner på näsan
och därför syntes hans kraftiga svarta ögonbryn. Alfrida skrattade till
inombords för hon tyckte att mannen såg ut som en gammal magister. Han bar en
hög hatt på sitt huvud. Runt sin hals blänkte ett kraftigt halsband i guld.
Hans ringprydda hand kramade mödosamt en krokig käpp. Johannes steg framemot
mannen och hälsade hjärtligt på honom.
- Käre käre gamle vän! Jag är så glad över
att åter få träffa er! utropade hennes far.
- Min käre vän! hälsade mannen med vördnad i
sin röst. Alfrida blev berörd över de två männens hjärtliga återseende. De
kramade varandras händer en lång stund. Men sedan blev Johannes plötsligt
medveten om Alfrida som han för ett ögonblick hade glömt bort.
- Det här är min dotter Alfrida sade
Johannes stolt. Och det här är min gode vän Gobatar sade Johannes till Alfrida.
- Välkommen Alfrida sade Gobatar och tog
några mödosamma steg emot henne. Alfrida gick den gamle mannen till mötes och
neg djupt inför honom.
- Tack jag hälsar er sade Alfrida med
skrovlig röst. Det var något speciellt med Gobatar kände Alfrida. Hon såg hur
Gobatar granskade henne.
- Jag visste inte att Ni hade en dotter ?
sade han förvånat och såg på Johannes.
- Jo det har jag men det har jag nog aldrig
tidigare talat om sade Johannes generat. Gobatar nickade.
- Men här kan vi inte stå sade Gobatar med
barsk röst. Jag vill naturligtvis visa er dotter vad vi gör här i Trädens rike
sade han. Johannes nickade.
- Vi går iväg en stund mitt barn så ska jag
berätta sade Gobatar och tog hennes hand. Sakta gick de ut i hans trädgård. Där växte uråldriga träd och frodiga
buskar. I träden satt det flera fåglar och sjöng vackert. I buskarna satt det
röda fjärilar och sög nektar. Gobatar ledde henne till utkanten av sin
trädgård. .................................................................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar