Tankar om en härskare- Boken En mans ägodel- historisk

En härskare är i grund och botten en väldigt ensam och rädd människa

Men det ser den personen noga till så att inte andra ser. Han/hon döljer det väl under en dos nonchalans och kaxighet samt dominans. En av mina huvudfigurer som är den som har varit mest härskare är Thormund Stenbok, kallad Thormund Dräparen. Han är en figur som alltså levde på 1100-talet i min fantasi. För honom var kontroll och diktatur två grundpelare som höll honom uppe. Han bar också på en oerhörd bitterhet dels till sin mor och dels till sin far. Han bar också på en stor sorg över att hans barndom var som den var. Men han var också en slags narcissist eftersom han inte hade förmågan att sätta sig in i andras känslor. Jag skulle ju kunna tycka att han borde sett hur han behandlade sina båda söner, så olika och så orättvist men det gjorde han inte. Han visste inte att han var en stor förebild för dem och att han skulle komma att betyda väldigt mycket för dem, trots den han var. I bok nummer 2 kommer läsaren sedan att märka hur mycket han präglade dem och hur de sedan bar vidare hans ilska på olika sätt. Han påverkade också i hög grad sin hustrus liv till det yttersta. När han slog henne var hon många gånger inte långt ifrån döden. Men han såg inte det heller och ville inte förstå det. Men en gång lät han tillfälligtvis sin rädsla komma fram när Johanna låg apatisk och inte brydde sig om att han slog henne. Det var enda gången han blev riktigt rädd och då kom hans barndom i kapp honom och han led, liksom då. Men annars ångrade han inte något utan ansåg att allt han gjorde var det rätta.

Han var en härskare ut i fingerspetsarna. Han var en hierarkisk härskare först och främst eftersom det var han som var överhuvud. Men något man inte kan klandra honom för när det gäller att vara härskare var att han inte var en komplimanghärskare, eftersom han aldrig gav någon ens ett uns av beröm. Däremot var han en projieringshärskare eftersom han alltid fick andra att se att de gjorde fel och inte han. Själv gick han runt med en gloria på sitt huvud och var ofelbar, i alla fall i sina egna ögon. Han var alltså självgod och uppblåsbar men om någon vågat gå nära honom och utmana hans innersta tankar hade han ramlat ihop som ett papper som vittrar sönder. Men ingen vågade att utmana honom, i alla fall inte på det viset. Däremot älskade han att slå sönder andra både fysiskt och psykiskt. Han satt i stadens råd och där hade han också en slags roll som en domare. Han fick alltså också där styra över andras öden och han var hård och skoningslös även där. Trots sitt yttre var han oerhört vek och svag innerst inne men med hjälp av sina härskarmetoder växte han ändå tum för tum. Han behövde ha den näringen för att orka att fortsätta leva. I grund och botten var han trött på att leva och var oerhört besviken på livet och det svek han utsatts av sina föräldrar.

   Varje gång han slog Johanna så lättade den där oerhörda vreden lite grann och därför kunde han inte låta bli att slå henne. I och med att han slog henne kände han sig bättre för stunden. Han var oerhört deprimerad men på den tiden visste man inte så mycket om det. Kort sagt är han en väldigt sorglig figur men ändå är det han som styr hela handlingen i boken för det är han som åstadkommer det som sker i boken genom sin egen inblandning.

Det är också hans inställning till livet som blev bokens titel: En mans ägodel. ©  Peter Knagert