Johanna kastade ursinnigt ringen på golvet- En historisk bok om en misshandlad kvinna

Johanna är när vi kommer in i handlingen sönderslagen och ett vrak efter den senaste tiden plågor ifrån Thormund. När hon först hade känt skräck, sorgsenhet hade en pyrande vrede börjat ånga ut igenom öronen.

"Kapitel 19 Åter till livet

Johanna steg in i smedjan en dag i månaden januari 1168. Johanna borstade av sig snön ifrån skorna och huttrade till då hon skyndsamt stängde dörren efter sig. Hon älskade att se på hur arbetet därinne gick till. Gamle smeden Per stod böjd över elden. Han gjorde amulettringar. Amund kom också in i smedjan och sa till smeden:

   - Gör två amulettringar till frun. Det är ifrån hennes make Thormund tillade han. Johanna ryggade tillbaka och ville ut ur smedjan men Amund hindrade  henne.  Hon ville inte ha ytterligare gåvor ifrån Thormund. Bara att höra hans namn gav henne ängslan i hennes hjärta. I hennes högra öra väste han:

   - De är ifrån mig men vi måste låta alla tro att de är ifrån Thormund.  Amund såg att hon förstod och han såg hur Johanna slappnade av. Ett leende spred sig över hela hennes ansikte. De skulle lura alla både Thormund och de andra på gården, tänkte hon. Amund och hon skulle åter lura Thormund och alla. Två barn hade de ihop och fadern var Amund. Men bara Johanna och Amund visste om det. Nja och två av Amunds hirdmän. Men ingen av dem skulle yppa et som de visste.

   Legohjonen hade arbetat hela dagen med att skotta men det kom ständigt ny snö. Senare samma kväll hade smeden gjort amulettringarna klara. Amund hämtade dem och begav sig upp till Johanna sovrum. Han ställde sin bästa man på vakt och steg in till Johanna. Det var nu åtta veckor sedan Thormund hade slagit henne sönder och samman då hon hade förlorat sitt och Amunds barn. Han lade sig i hennes säng. Hon sov fortfarande i sin säng och hade vägrat att ligga i hennes och Thormunds säng. Hennes minnen blev då för svåra. Som alltid kändes deras älskog naturlig och Johanna hängav sig åt deras kärlek. Amund stannade hos henne hela natten. När morgonen grydde gled han obemärkt utifrån Johannas rum och nickade åt hirdmannen som suttit på vakt.

   Efter att Johanna genomgått chock, skräck, förtvivlan, resignation, önska sig döden vaknade hon en morgon full av vrede. Inom sig kokade hennes ilska likt gnistorna på ett vedträd som blivit angripen av elden. Johanna ville döda honom så att hon aldrig mera skulle bli slagen. Hon såg sig själv ta Thormunds stora kniv som hängde i riddarsalen och sticka den i hans bröst. Johanna såg för sitt inre hur han segnade ned likt en trasdocka. Då hon tänkt dessa tankar mildrades den vrede som kokade inom henne. Andhämtningen blev lugnare och hon snyftade till. I det samma kastade hon en trasa på golvet. Därefter kastade hon sin ring i skålen som stod vid sängen. Skålen var full av vatten som hon brukade tvätta sig i. Ringen åkte ner på botten av skålen och stirrade ilsket tillbaka på henne. Johanna fnös och vände ringen ryggen. Men insikten om att Thormund inte skulle dö drabbade henne som ett slag i magen. Han fanns fortfarande i livet och skulle fortsätta att plåga henne tills hon själv dog." ©  Peter Knagert

klädelsdräkten hon var när hon blivit slagen för att dölja alla blåmärken

nedan hur hon såg ut under de tiden då han inte slog henne