Boktips- Ett laddat möte mellan en dotter och en far

Ett mycket laddat möte mellan en far och en dotter i en kyrka i New York på 1800 talet.
Ett litet utdrag ur boken
Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna

du hittar den på amazon, adlibris bokus cdon saxo bokfynd bokon m.fl.

----------------------------------------------------------------------------

Kapitel 24    Mötet i kyrkan

En dag bestämde sig Alfrida för att gå till kyrkan. Byggnaden var vacker med färgade glas. Hon kände sig först tillfreds med lugnet därinne. Hennes fotsteg ekade som tunga slag emot golvet. Minst fem alnar ovanför henne tornade kapellets valvbågar i trä upp sig. Väggkandelabrarna kastade långa silverstrimmor ut över träbänkarna. Men kyrkan kändes full av levande skuggor och Alfrida ryste plötsligt till av en känsla att något var galet. Under bänkarna kilade det små möss och deras små klor klapprade dovt emot golvet, så tyst var det. Hon hörde plötsligt en hostning bakom sig och vände sig tvärt om. Där stod en man och tittade ingående på henne. Han släppte henne inte med blicken. Mannen tog ett steg i hennes riktning och sa.

    - Jag behöver tala med er fröken. Ni vet inte vem jag är men själv vet jag mycket väl vem Ni är. Ni förstår jag kände er mor. Och Ni är er mor upp i dagen. Alfrida började andas allt häftigare och hon föll framåt. Mannen tog henne innan hon ramlade ihop på golvet. Hennes hjärta slog och det sjöng i öronen av blodet.

    - Här, sätt er lilla vän, här på bänken, sade mannen och klappade henne tafatt på armen. När Alfrida lugnat sig lite grann fortsatte mannen trevande.

   - Ni förstår er mor och jag var mycket goda vänner. Vi möttes i Malmö, det var innan er mor hade flyttat till Gävle. Vi förstod varandra, jag och Beata, sa mannen med grötig röst. Han böjde sig framåt och viskade till Alfrida.

    - Vi behärskade båda magiska krafter, sa han och tittade sig återigen över axeln om någon hört honom mer än hon. Alfrida drog efter andan och blev helt mållös. Mannen såg hur rädd Alfrida såg ut och han förklarade ömt.

    - Ja jag vet vilka krafter hon hade för ser Ni, det har även jag, sa han och såg sig återigen om i kyrkan. Men inga mer än hon och mannen fanns där, just då.   

   Mannen fortsatte upphetsat.

    - När jag såg er förstod jag direkt vem Ni var. Ni är så oerhört lik Beata, upprepade han och granskade henne närmare. Alfrida visste inte vad hon skulle säga. Hon tänkte på moderns död, häxbålet och hennes ögon tårades. Mannen nickade och sade....©  Peter Knagert (text)

----------------------------------------------------------------------------------------------
bild: www.fridakeramik.weebly.com