Sjömännen på skeppet Eva omtalas också en hel del. Bland annat talar alltid
Alfrida med sjömännen och får därigenom veta en hel del om deras liv och öden.
Varje kväll samlas sjömännen innan de går till sängs och sjunger visor. Det
blir både visor under bältet och vackra visor. En av sjömännen heter Viktor och
han skriver egna visor. En av dessa visor finns med i boken.
"Sjömannen rider på havets kalla våg, långt bort ifrån sin käresta han
styr sin håg. Men snart siktar han hamn igen.
Hans käresta tog emot honom nere vid hamnen och han ramlade in i den
varma famnen. Men snart är sjömannen åter ute till sjöss och hans käresta han
lämnade och vinkade ajöss. En stor våg sköljde över skeppet en natt och alla
skrek!
Kämpa nu emot havets Gud! Kaptenen ropade att slutet oss nalkas!
Kapa riggen skrek kaptenen annars vi slår emot land!
Men skeppets master föll ned med ett förfärligt brak och skyhöga vågor
fyllde skeppets däck.
Sjömannen såg ut i natten för ingen räddning fanns någonstans. Han såg inte
en räddning så långt som ögat kunde nå.
Men på Sveriges kust en flicka sörjer sin fästman. Hon skrek ut sin vrede
över havet, ty det som havet har berövat , det kommer aldrig mer
igen". © Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar