Jakten på fem rike: Alfridas kamp emot depressionen
Här befinner sig Alfrida i Trädens rike och får med egna ögon se vad Dyxkaliserna gör för ont.
Alfrida
var överväldigad över den värld som hon fick uppleva. De här varelserna var så
olika dem hon hade hemma på sitt berg. Alfrida lyssnade på deras historia. De
talade om för henne hur alla plötsligt hade blivit sämre sedan depressionens
energier överbemannat dem. De såg alla slutkörda ut och Alfrida fick snart se
varför de var trötta. Ett svart väsen närmade sig plötsligt och kom fram till
jordgloberna. Alfrida såg hur jordglobernas ansikte och kropp ändrade form
framför hennes ögon. Jordgloberna blev kutryggiga och hade sorgsna blickar.
Fler jordglober kom till undsättning och motade bort den svarta varelsen ur
gläntan. De pustade högljutt ut och satte sig utmattade på jorden. Vem var det?
frågade Alfrida telepatiskt.
- Det var dyxkaliser sade en av jordgloberna
mödosamt. De förstör energin i skogen, i marken, vattnet och luften förklarade
jordgloben. Vi försöker att hålla dem ifrån oss men de är så många klagade han.
Alfrida såg fler dyxkaliser i ögonvrån och koncentrerade sig på sin egen sköld.
Som ett pansar virvlade det plötsligt tre gröna ringar runt om hennes kropp.
Förvånat såg jordgloberna på Alfridas energifält. Alfrida svettades. Mödosamt
och med en precision förde hon sitt energifält utåt så det expanderade.
Alfridas gröna ringar omslöt flera jordglober, spirulinor, spiruliner och
trädväktare samt träd och bär. Hon såg hur dyxkaliserna sniffade misstänksamt
men sedan försvann med en fnysning. Förvånat såg sig spirulinorna omkring och
riktade sedan blicken på Alfrida.
- Hur gjorde Ni det där? frågade en av dem.
Spirulinan hade en gäll röst som skar igenom luften.
- Det är min sköld förklarade Alfrida. Misstänksamt
rörde sig de väsen som samlats under hennes sköld i gläntan. Förundrade gick de
omkring och letade efter dyxkaliser men fann inga. Den störste av trädväktarna
steg fram till Alfrida och bugade.
- Tack för att Ni har räddat oss! Stannar Ni
här? för vi behöver er bad han enträget. Förtjust gned han sina händer i
förväntan.
- Nej jag kan inte stanna förklarade Alfrida
bistert. Min sköld räcker inte över hela Trädens rike sade hon. Jag måste
genast ge mig av för att söka efter skogens hjärta som kan skydda er bättre. De
väsen som hade samlats i gläntan nickade. Men de hade alla en bedrövad uppsyn.
Fast Alfrida förstod att hon hade rätt. Hon måste ge sig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar