Utdrag ur boken
En mans ägodel
Kapitel 23 I drottningens knä
Några dagar senare en eftermiddag smög Johanna sig efter sin make och såg
hur han satte sig ner på en trädgårdsbänk för att tala med drottningen.
Fåglarna sjöng på sin egen symfoniorkester och det andades av frid och ro runt
om dem.
Johanna stod nära och orörlig bakom ett högt buskage i
trädgården. Drottningen och Stenbock talade om rikets säkerhet först. Johanna
kunde ändå höra den familjära stämningen emellan drottningen och Thormund. Men
senare spetsade Johanna öronen. Hon såg att Thormund lagt sitt huvud i Cecilias
knä och hur drottningen pillade i hans hår. Plötsligt sa drottningen:
- Vem var din mor? sade drottningen stilla. Hennes
röst var öm och tillitsfull. Det blev tyst en lång stund. Så lång
tid att Johanna inte trodde att han skulle svara henne. Då Thormund började
tala var hans röst annorlunda. Thormund arbetade förtvivlat med sig själv för
att berätta om sina känslor. Det var helt nytt för honom att tala om det. Ingen
hade tidigare frågat något om hans mor.
Minnen av hans mor som han älskade men som inte kunde
älska honom, var begravd i hans minne. Hans röst lät förtvivlad och hatisk på
samma gång. Det var som om hon kände den smärta han bar på genom att höra hans
röst.
- Min mor var mycket vacker började han och drog häftigt
efter andan. Med uttryckslösa ögon stirrade han upp i den blå himlen. Däruppe
seglade stolt några moln förbi, noterade Thormund. En fågel flög strax över dem
såg Thormund förvånat. Drottningen var tyst och stilla. Hon väntade på att han
skulle berätta.
- Min mor.... han stakade sig..... Hon brydde sig inte om
mig sa han med tydlig smärta i rösten. Jag fick alltid driva omkring bland de
andra fattiga barnen. Ofta var jag hungrig och ingen såg efter mig sade han och
rösten bröts nästan. Min mor var en sköka. Han uttalade det med förakt.
Drottningen drog efter andan men ville inte störa Thormund i hans tankegångar.
Jag såg sådant som barn inte bör se sa han bittert. Och hans smärta hördes i
rösten. Det var som om Thormund hade stängt kärleken till modern inne i sitt
hjärta , dit ingen kunde nå. Ett ställe som var för smärtsamt att ta fram i
ljuset. Drottningen fortsatte att smeka hans huvud.
- Min far höll ögonen på mig och såg mitt elände, sade han
med en halvkvävd röst. En dag hämtade han mig sonika. Jag fick ett bättre liv
materiellt sett sa han krasst och ett halvkvävt skratt kom ur hans
mun. Men det var inte ett glädjeskratt utan snarare ett ironiskt
skratt tänkte Johanna. Men fortsatte Thormund nu med tydlig trötthet i rösten.
Jag fick ingen kärlek ifrån min far. Lika lite som ifrån min mor. Det blev ett
ensamt liv för mig. Far var mycket sträng och slog mig ofta sa Thormund kort.
Till skillnad då han talade om sin mor hade hans röst blivit fientlig och
bitter. Han sa att det aldrig skulle bli en riddare av mig men far hade
fel..............................................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar