Kapitel 3 Midsommartid
Johanna var på väg ner emot ån för att där plocka en blomsterbukett i midsommartid. Småfåglarna sjöng vackert och Johanna log åt dem. Det var en vacker dag då solen stod högt på himlen och en mås skriade i skyn. Den varma vinden smekte hennes bruna hår och hon kände sig lycklig och fri. Hon var fjorton år snart och giftasvuxen. Johanna hade en särk underst närmast kroppen. Ovanpå särken hade hon en lång klänning. Hennes ärmar hade strutärmar som modet bjöd. Klänningen var ljuvlig i grön färg. Upptill var den hög i halsen och avslutades med en vit krage som letade sig uppåt emot hennes öron. Strutärmarna hängde en bit ner på klänningen och slutade vid hennes knän. Tyget på insidan av strutärmarna var vita. Om det blev för kallt hade hon hosor. Det var strumpor av ylle. Hon satte fast dem i brokorna så att hosorna inte skulle korva sig om hennes anklar. Johanna hade även en cape i mossgrönt ylle. Hon hade skor i färgat läder på sina fötter. Hennes skor var spetsiga som modet bjöd.
Johannas far brukade säga att fint folk kunde urskiljas eftersom de hade spetsiga skor. De som var fattiga hade inga skor och de som ägde ett par skor och inte var rika hade fyrkantiga skor, sade alltid hennes far. Vi visar alla vem vi är med våra kläder och skor hade fadern sagt. Hennes fars kläder var gjorda av vackra tyger. Laurens ägde även en vapenrock. Den kallades även för tabard. Rocken var delad mitt fram och knöts med hjälp av snören vilka var tjärade av haspa. Rocken gick ner en bit under faderns knän.
Johanna gladde sig åt att det snart var midsommar. Då skulle gäster komma och de skulle ha en stor fest. På avstånd hörde hon skratt ifrån en kvinna. Hon rundade hörnet på källaren och tvärstannade och tog snabbt handen för munnen för att inte skrika högt. Där stod Amund, en man hur hennes fars hird och gjorde som djuren när de skulle para sig med varandra. Amund var kraftigt byggd vilket syntes igenom den bruna kjorteln. Runt kjorteln var ett bälte virat. Hans hår var stripigt och fett och slutade nere vid hans axlar. Riddarens ögon var bruna och hans leende var alltid stort. Amund var en snäll människa som alltid tänkte på sin nästa, utom i strid förstås, funderade Johanna.
Kvinnan stod framåtlutad över gärdsgården och stönade ljudligt. De var helt upptagna av varandra och märkte inte att Johanna var där. Hon tittade fascinerat på kvinnan och Amund. Det var första gången hon sett en man och en kvinna vänslas. Amund gav till ett stön och sjönk ihop över kvinnan. Johanna såg vem kvinnan var då hon vände sig om. Det var Ragnhild! utbrast Johanna inombords med förvåning. Sedan drog pigan skyndsamt ner sin undersärk. Ovanpå undersärken hade Ragnhild en klänning som slutade en bit ovanför undersärken. Han daskade lättjefullt till på hennes bak och sa:
- Det där får vi göra om Ragnhild! Hon skrattade eggande tillbaka och log brett. Ragnhild hade fylliga former och hade alltid ett leende för alla. Amund vände sig......© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar