Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen
"De kom alla i en pyramidform ovanför trädens toppar sade Alfrida dröjande. Alla de vita odödliga häxorna var på väg fram till mig och mitt disablot. Alfrida strök sig oroligt över sin haka. Förundrad tittade jag upp och blinkade flera gånger för att verkligen förvissa mig om det jag såg. Jo det var de vita häxorna upptäckte jag och de skulle snart landa på mitt berg berättade Alfrida.
Längst fram skred Frydga tätt
följd av sina närmaste häxor. Alfrida kände inte de andra häxorna men Vandja
som flög till vänster bredvid Frydga visste hon vem det var. Bakom dem kom de
som var underordnade härskarinnan och den främsta häxan. Alla landade de som
fjädrar som sakta sirlade sig ner emot bergets topp. Jag noterade att inga
hjärtslag hördes ifrån de gästande häxorna. Och de vita häxorna noterade att
mitt hjärta slog hårt. Tystnaden bredde ut sig och bildade ett blått
genomskinligt ljus runt hela berget. Vad skulle hända nu? tänkte jag. Jag kände
hur min kropp hade blivit stel som en staty och jag var oförmögen att röra mig
en centimeter. Jag visste att de vita häxorna alltid kom av en orsak och det
var sällan något gott som hände där de befann sig. Jag ryste.
Det var som om det hade gått en
evighet då härskarinnan höjde sin hand till hälsning. Samtidigt skred hon fram
några meter, tätt följd av sina närmaste häxor. Sedan vinkade hon fram mig. Jag
tog några vacklade steg emot Frydga. Jag visste att om häxorna ville döda mig,
då skulle de göra det. Frydga tittade uppfordrande på mig och min disa som stod
bredvid mig. Disan var beredd att skydda mig så gott som hon kunde, det visste
jag. Frydgas kyliga blick svepte över våra gestalter. Både jag och disan sjönk
vördnadsfullt ner på våra knän och vidrörde marken med våra händer, då vi
hälsade på Frydga................................................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar