Här är hon precis efter att hon har träffat Sten Långe i badviken.
"Mycket tankfull gick Johanna in på föräldragården. Johanna kände sig tom på något sätt som hon aldrig tidigare hade upplevt. Att lämna Sten där i skogsdungen hade varit smärtsamt. Johanna undrade om hon någonsin skulle få se honom mera. Det var svårt att förstå, tänkte Johanna men Sten hade rört vid hennes inre på ett sätt som varit overkligt. Utan ett ord hade de gått i skogen och ändå hade Johanna och Sten förstått varandra. Att gå ifrån Sten hade varit fysiskt smärtsamt men även hennes inre ville ropa honom tillbaka. Det var en omvälvande upplevelse för Johanna. Fastän de aldrig tidigare hade mötts före den där dagen var det som om hon i hela sitt liv hade väntat på honom. Men denna dagens minne skulle hon gömma i sitt hjärta, det visste hon.
Hon fortsatte stigen fram. På bägge sidor om stigen stod träden majestätiska och blickade ned på henne. Johanna gick sedan förbi ett uthus och kom in vid grindstugan. Hennes mor Hanna kom gående emot Johanna.
- Där är du ju sa modern irriterat. Det passar sig inte att du går och badar längre! sade hennes mor och gestikulerande för att lägga kraft bakom sina ord. Hanna drog irriterat upp sina axlar i protest. Vad skulle de ta sig till med flickan? Hanna förstod sig inte på henne. Och när Hanna inte förstod eller kände att hon hade makt kom ilskan. Och arg var bara förnamnet då något gick emot henne. Då Johanna hade gjort något ofog såg Hanna till att Laurens piskade flickan. Endast med sträng fostran kunde de få flickan att bli lydig. Det var både Hannas och Laurens inställning till uppfostran.
Hanna tittade undrande på Johanna. Nu hade flickan den där speciella blicken igen som Hanna inte tyckte om. Det var som om flickan ansåg sig stå över allt och alla vilket retade Hanna oerhört. Men nåväl en man skulle tukta henne tänkte Hanna med en nöjd min.
Siri deras andra dotter var inte som Johanna Gud ske lov, tänkte Hanna nöjt. Nej Siri var foglig och vek och ändå hade hon alltid ett leende till dem.
- Varför inte det? sa Johanna med förvånad röst. Så länge Johanna kunde minnas hade hon badat i viken. Modern tittade på henne uppifrån och ner och sa:
- Du har en kvinnas kropp och den ska man inte skylta med! bet modern av. Och säg inte emot mig! Du uppstudsiga flicka! Du vet vad som händer om far får veta hur du svarar mig? fräste hon.
- Ingen såg mig! sa Johanna och höll två fingrar i kors bakom ryggen. Hon tänkte på de två männen som hade sett henne naken. Och hennes kinder blev blossande röda. Tänk om hennes mor hade sett hur hon åbäkat sig! Och tänk om fadern skulle få kännedom om det som hänt, då skulle hon få smaka riset igen. Hanna suckade men orkade inte denna dag ta itu med dottern. Hon suckade och gick in i det stora huset.
 |
Hennes storebror Karl släntrade förbi och sade elakt:
- Har du inget bättre för dig än att gå och bada? Karl rynkade sitt ena ögonbryn, vilket gjorde att han såg arrogant ut.
- Här finns det mycket att göra på gården! sade han menade åt henne och hade en uppfordrande blick. Utan att vänta på svar gick han vidare och skrattade åt sitt lilla utfall. Karl var kort och överviktig. Hans hår var nästan svart. Hans gång var släpande och nonchalant. Inom sig tänkte han att hans syster då inte var som andra. Johanna var märklig eftersom hon tillbringade mycket tid med att glo upp i himlen. När de frågade vad Johanna såg svarade hon:
- Jag tittar på alla moln som sveper förbi hade hon sagt. Karl tänkte att det var så onödigt att glo upp i himlen när det fanns så mycket annat och göra. Nåväl tids nog skulle hon få för händer tänkte brodern.
Fadern hade berättat att Thormund ville ha henne. Han skulle snart komma och slutligen ta sig en titt på henne för att se om hon dög som hans maka. Nåväl det fanns väl inte så många oskulder längre, tänkte brodern. Det hade han dessutom själv märkt. Han log åt sin senaste bravad på det området. Sist hade han haft tur och råkat på en oskuld. Men det var inte ofta han fick det nöjet. Så han förstod Thormunds önskan om en oskuldsfull flicka.
Karl skulle hjälpa fadern och se efter systern så hon inte gick och skämde ut dem för inget fick gå fel, tänkte han. Hon skulle giftas bort, både hon och hennes yngre syster. Sedan skulle han den rättmätige ägaren till gården, ta över efter fadern när den tiden kom. Han klappade sig på mjödmagen och gick fram till sin far i hagen.
Johanna gick med blossande kinder in på sin kammare. Sten hade rört henne på de mest intimaste delarna. Och det hade varit ljuvligt och han hade kysst henne. Det hade varit hennes första kyss. Men ingen hade hon att dela glädjen med. För Johanna förstod i sitt inre att det hon upplevt inte gick att tala om. Inte ens med Siri skulle hon kunna tala om det som hänt henne. Hon strök över sitt ena bröst och kände den pirrade känslan komma tillbaka som när Sten hade rört henne. Johanna hade blivit en kvinna sedan hon mött honom. Johanna var definitivt inte längre ett barn, tänkte hon. Ännu kände Johanna dock inte till kärleken men hade nosat lite på den tänkte hon glatt.
Hennes själ var fri och hjärtat var lätt. Även om de andra i familjen tyckte att Johanna var en främmande fågel tyckte hon om sig själv. Johanna visste att hon var speciell. Det fanns bara där inne i hennes inre den där vetskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar