Alfrida på disablotet med de vita häxorna- en spännande fantasy att läsa i sommar eller i höst

Kapitel 19 Disablotet och de vita häxorna

Alfrida såg hur aprilsolen år 1848 dukade upp sitt finaste bord och tinade upp frusen jord.  Men än så länge frös vitsipporna om benen. På himlavalvet dundrade Tor och hälsade våren välkommen. Han for på himlen i en vagn som var dragen av getter och slungade sin hammare. Växterna i jorden var beredda att i sinom tid komma upp till vårdagsjämningen. Alfrida tittade på elden som slickade den svarta kitteln.  Hon hällde i örter och rörde om i kitteln. Alfrida skulle utföra ett disablot i natten till Frejas ära men även till det följe av diser som hon hade runt om sig. Hon tittade ut över berget och ropade:

   - Vanorna diser!  Ni som äger jordens krafter! Ni som vilar under jordens yta! Ni som väntar på att få stiga upp! Vanor och diser deltag i min disablot! välkomnade Alfrida. Jag kräver att Ni kramar ur kölden och låter sola lysa på den mörka marken!   Kom och tag bort mörkrets krafter och för in värmens kraft till alla kvinnliga gudars ära! mässade hon. Hon bugade och blundade.

  Disablotet åkallade Freja som var kärleken och fruktbarhetens gudinna. Hennes hem var himlasätet Folkvarg. Hennes make var Od och de hade döttrarna Hnoss och Gersimi. 

Alfrida tystnade och sänkte sin kristallstav. I siluetten runt berget fick hon se ett märkligt ljussken. Från den närliggande skogen löpte ett flärdgult sken och strax trädde månen fram ur sin fulla prakt. Då månen var där kunde Alfrida leta djupt inom sig och hitta sina slumrande krafter.  Hon gick med långsamma steg runt i en cirkel och mässade uråldriga ord. Då hon gått sju varv i cirkeln stannade Alfrida. Hon hade gjort sitt arbete och våren skulle snart vara i antågande. Hon var nöjd. Sedan gick hon runt och bäddade för troll och vättar i skogen. Hon lade mossa runt dem så de fick sova ännu en tid. Men snart skulle de vakna och ta del av våren. Alfrida hälsade på nornorna som visade hennes livsväv. Hon nickade och tackade dem. Älvorna dansade sin dans och åkallade våren. Nere i jorden vaknade rötterna till liv och strävade uppåt emot ljuset. Jorden viskade:

   - Vi kommer! Vi kommer! Ta emot oss! hördes det.  Växter och jord  hade angett sin ankomst och Alfrida svarade jorden. 

   - Tack! Jag välkomnar er moder jord sade Alfrida tacksamt.

   Hon tittade ner i dalen. Alfrida stannade vid branten av klippan för att betrakta en mothman som med stapplande steg tog sig fram över stock och sten. Den hade vingar vilka var invikta emot kroppen då varelsen inte flög. Han hade två röda lysande ögon som lyste på hans torso. Varelsen såg ut som en fågel men han hade håriga ben som en apa.  Dess fjäderskrud böljande ner emot marken och släpade sig fram över det tunna snötäcket när han gick. Skogen och vildmarken var befolkad med allehanda väsen och Alfrida hade förmågan att se dem alla.

   En naken flicka satt grensle över en sten. Hon viftade glatt på sin svans emot Alfrida. Hon satt med bortvänt ansikte och såg ner i jorden. Det långa håret lockade sig ner över hennes rygg. Det var ett naturväsen som lyssnade till jordens signaler. Det satt fler unga flickor uppe i träden. De lyssnade spänt på order ifrån träden.

   I de djupa klippblocken nedåt i dalen fanns det också skogstroll. De tålde inte solljuset eftersom de då blev förstenade. Det var därför som de var ute och gick på nätterna då månen var uppe. De var........................... ©  Peter Knagert (text)