Att skriva en bok: Att leva med sina karaktärer dygnet runt

Att känna för sina karaktärer, det gör jag ofta. Just nu känner jag frustration eftersom min karaktär gör det. Jag lider med karaktären över hans känslor. Jag kan på ett sätt förstå hans tankar men ändå tänker jag: Men våga! Du måste våga! Men jag antar att han måste bearbeta det som har hänt honom på sitt eget sätt. Han förvånar mig också eftersom han inte förut har visat dessa känslor. Jag förstår att den fasad han tidigare uppvisade endast var en mask som han hade framför sig för att dölja sitt rätta jag. 

Så, så där är det man känner lycka, frustration, chock, glädje, känner deras kärlek och åtrå, lider med dem när de gråter och gläds med dem när de lyckas. Det sammantaget blir att man själv åker som i en berg och dalbana bland känslor dagarna i ända. 

Därför blir krocken med verkligheten rätt stor emellanåt. I morse när jag var helt inne i hans känslor och grubblade på hur han skulle utvecklas angående detta frågar min fru:

Hjälper du till i kväll med kvällsmyset?

Jag stirrar ner på kollegieblocket för min karaktär har inte sagt sitt ännu och jag vill gärna veta hur långt han tänker gå. Mycket mödosamt tittar jag upp och försöker att avskärma mig och stoppa tankarna på min senaste roman som jag skriver och säger:

Ja visst, det gör jag. Ska vi säga att vi äter vid klockan sex?

Ja det blir bra säger min fru.

Lättad återgår jag till mitt manus. Störs återigen av hennes röst.

- Ska vi ta ett rött vin till maten? eller vad tycker du?

ggrrr tänker jag. 

  - Vi tar rött vin.

- ok

Tystnaden breder ut sig och jag sträcker mig efter pennan. Det är dags att ta reda på hur det går för min karaktär. .......©  Peter Knagert