Johanna hade en väldigt utsatt position eftersom hon blev våldtagen och
misshandlad av Thormund men trots detta tänkte hon alltid på andras väl och ve.
Här är ett litet exempel på hur hon månar om de andra på gården.
Ur boken
En mans ägodel
Thormund var på ting och skulle vara borta några dagar. Då levde Johanna
upp men hon gick fortfarande med böjt huvud och var kutryggig. Men inne i
själen klämtade en liten klocka av glädje.
Johanna undersökte noga djuren på gården varje dag. Och
var de dåliga hjälpte hon dem med örter och dekokter. När djuren skulle föda
fanns hon alltid där och övervakade på bästa sätt hon kunde. För det mesta gick
det väl men det hände att en del djur ändå dog. Sådant var livets gång, tänkte
Johanna. Livet tog och gav brukade gamla fru Margareta alltid säga. Hon gick
till korna i hagen. Johanna smekte ömt kon över länden. Amund stod plötsligt
bredvid henne. Hon hörde hur han drog efter andan och viskade oroligt:
- Din ring!? Var har du den? Är du galen? Du kan inte ta
av dig din ring! Thormund kommer att slå ihjäl dig! förmanade han
ilsket. Trött tittade Johanna tillbaka på honom och sa:
- Ska du missunna mig glädjen att slippa tillhöra honom
några dagar? sade hon hätskt tillbaka och stirrade in i hans ilskna ögon.
- Men Johanna tänk om någon av hirdmännen ser det och
skvallrar? sa Amund återigen förmanande.
- Jag får ta den risken sa hon resignerat. Det här blir
ett andhål för mig som jag inte kan vara utan, förklarade hon.
- Gud hjälpte dig Johanna om han får veta. Hur ska jag då
kunna skydda dig? sa Amund oroligt.
- Jag vill inte vara hans ägodel. Och ringen symboliserar
det sa Johanna med trotsig röst.
- Men Johanna även om du tar av dig ringen så är du ändå
hans maka! sa Amund förmanande.
- Jo jag vet men i min själ är jag det aldrig. Och när
ringen glider av mitt finger en liten stund jublar mitt inre sa hon stilla.
Amund ruskade förtvivlat på huvudet och gick därifrån med onda aningar. Utan
sin ring gick hon åter ut i skogen och vandrade. Men när Johanna
hörde att Thormund var på väg hem tog hon åter på sig ringen.
Johanna gick med lätta steg till skogens kant. Hon låtsades
att göra ett ärende för att plocka blommor på ängen bortom skogen. I skogen
ställde hon sig att lyssna, likt ett rådjur vände hon huvudet åt alla håll och
lyssnade. Hon hörde de tassande stegen närma sig. Johanna vände sig fort om och
såg legohjonet Johan. Hon tittade sig åter omkring och andades ut. Hon var inte
förföljd. Ur innersärken tog hon fram nybakt bröd. Bakdoften spred sig i
gläntan. Johan andades girigt in brödets härliga arom. Johanna nickade kort
till honom och Johan försvann ljudlöst in i skogens djupa sömn. I ögonvrån såg
hon Johan och hans barn som hungrigt åt på brödkakan. Johanna log och en värme
spred sig i bröstet. Hon visste att brödbiten även skulle räcka till hans
fästmö. Förutom att Johanna gjort en barmhärtig handling hade hon även trotsat
Thormund. Den hämnden fortplantade sig ut i hennes ådror och växte.
Johanna mådde illa av det bröd som gavs till legohjonen
och löskefolket på gården. Det var mögligt bröd och dess gröna färg lyste gällt
i morgondiset. Thormund hade bestämt tillsammans med fogden Beijers att
legohjon och löskefolk inte var värda att få äta tillsammans med de övriga.
Pigor, drängar och hirdmän fick god förplägnad men inte de övriga. Johanna led
med dessa arma människor men kunde inget göra. På faderns gård hade legohjon
och löskefolk fått bättre mat.
Johanna hade grubblat på hur hon skulle kunna ge dem en
brödkaka. Då alla fortfarande satt vid riddarbordet gjorde sig Johanna ärende
ut i köket. Snabbt rafsade hon åt sig en brödkaka som gömdes under särken. Sedan
hade hon gjort sig ärende ut i skogen. Hon samlade ofta rötter och blad och
ingen ansåg det konstigt att se husfrun ute i naturen. Den första gången hade
Johanna med sin blick lockat till sig Johan. Han hade förstått att hon hade
något att förtälja eller ge honom. Då hon första gången stuckit brödbiten i
hans hand hade legohjonets stumma ögon förföljt henne lång tid efteråt. Det
hade varit en ordlös kommunikation mellan Johanna och legohjonet. Alltid var
det någon av legohjonen som sprang in i skogen till Johanna. På det viset fick
de alla del av det goda brödet. Johanna kände att hon gjorde sitt bästa för att
förändra deras situation.© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar