Eskils frieri i den historiska fantasyromanen

Ur boken

Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna

Alfrida får emottaga ett frieri som hon inte vill ha

. En dag sa Eskil.

   - Jag vill inte veta av något av dina särskilda krafter, sa han. Ni får absolut inte skämma ut mig eller Eriks minne. Alfrida snörpte på munnen. I hennes ungdomsår hade hon livligt utforskat denna sida men slutat med det när hon träffade Erik. Han hade klargjort att skulle hon vara med honom ville han inte veta av några häxerier. Med tanke på sin kärlek till honom hade hon avstått.

   - Jag gör inte sådant längre. Eskil lät sig nöja med detta. Men inom sig kände hon ett motstånd som ville ropa fram de magiska krafterna. Hon ägde ännu inte kraften och modet att anamma sina krafter. De låg i sin dvala och väntade på att få komma ut. Alfrida hade lärt sig att undertrycka dem, vilket hon tyckte var smärtsamt men det var nödvändigt.

   En morgon när Alfrida tagit på sig särk och höll på med snörlivet hörde hon en harkling och vände sig tvärt om. Eskil stod där bakom henne. Han grinade lite med munnen och ögonen tittade hungrigt på henne. Alfrida hade inte satt fast snörlivet utan stod och höll det uppe genom att stödja sina bröst och snörliv. Hon vände sig tvärt om och gav till ett rop.

   - Hur understår Ni er Herr Eskil?

   - Jag var er mans goda vän. Jag vill hjälpa er. Med två raska steg var han framme hos henne och innan Alfrida hunnit sansa sig kände hon hur han knöt ihop snörlivet med snoddarna i snörhålen. Hon kände sig djupt besvärad. Eskil gav henne underkjolen och han iakttog henne när hon skyndsamt tog på den. Alfrida tog sina strumpor och skulle ta dem på sig då hon sa.

   - Lämna mig ensam så jag får klä på mig. Eskil gick emot köket. Dörren stod så att han såg igenom springan längst intill väggen vid dörren när hon klädde på sig. Han drog efter andan när hon trädde på sig sina strumpor. Alfrida förde dem uppåt över knäna och hon fäste dem sedan med strumpebanden. Eskil såg hennes fylliga lår och han andades häftigt. De närmaste dagarna försökte Eskil röra vid henne så mycket han kunde. Han räckte henne hatten när de skulle ut och hjälpte henne ta av den när de kom hem. Han stötte till henne när de möttes för att få känna hennes närhet. Han hade upptäckt henne som kvinna och han mindes Eriks ord om giftermål.

En dag sa Eskil.

   - Alfrida jag vill göra en ärbar kvinna av er, gift er med mig! Alfrida drog häftigt efter andan och hon darrade.

   - Ni vill gifta er med mig, min herre?

   - Ja Ni vet att Erik önskade det, sa han hest och tittade på urringningen i hennes dekolletage. Hon var klädd i en blå krinolin med puffärmar och volanger nedtill. Det var det senaste modet. Till detta bar hon också en solfjäder. Hon ägde också ett solparasoll emot solens starka strålar. Alfrida blev helt stum och hon fick inte fram ett ord.

   - Gift er med mig då har Ni er framtid tryggad, såsom Erik ville, sa han upphetsat. Alfrida mådde illa och det kändes som hon ville kräkas. Eskil var en äldre gentleman men hon älskade honom inte........................©  Peter Knagert