Alfrida befinner sig på skeppet Eva och hon brukar alltid tala med de
sjömän som har mönstrat på.
Här är ett av de samtalen med sjömännen.
Ur boken
Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen
"Järle dök upp och Alfrida frågade honom hur det gick med manskapet på
resan? När hon var så nära Järle kunde Alfrida inte hejda sig själv. Hon smög
in sin hand i hans. De såg intensivt på varandra.
- Jo
vi har fått flera duktiga sjömän sade Järle. En del lär man som Ni vet att
känna lite bättre än andra viskade Järle och lutade sig ömt emot henne. Vi har
en ung sjöman som heter Anders Olofsson. Han är född i Göteborg. Redan vid
fjorton års ålder prövade han på livet som kajutvakt på Galeasen Vrommen med
destination Lettland. När han var arton år flyttade familjen till Gävle och han
blev inskriven vid sjömanshuset. Sin första resa gjorde han till Tyskland på
skonertskeppet "Believe". Det skeppet berättade Anders för mig var
byggt i Amerika sade Järle och kramade om Alfrida medan han viskade orden i
hennes öra.
-
Jaha, då har Anders varit med om mycket i sitt liv, konstaterade Alfrida.
- Ja
och en duktig sjöman är han, svarade Järle och kramade Alfrida hårdare.
- Jag
ska gå in till sjömännen och tala lite med dem bestämde Alfrida och lösgjorde
sig milt. Hon tyckte om att tala med sjömännen. På det sättet lärde hon känna
dem bättre. Alfrida presenterade sig inne i skansen för det var
många nya sjömän på resan. Hon satte sig på huk framför en ung pojke. Han
presenterade sig och berättade att han hette Frans. Pojken var blyg
först men när Alfrida väl hade fått honom att tala slutade han inte.
- Jag
föddes 1824 på Gottland. Min far är snickare och han ville att jag skulle ta
över hans yrke. Frans ansikte blev mörkt av raseri och han knöt sina väderbitna
nävar. Men jag ville inte bli snickare som far, kved han. Nej jag längtade till
havet förklarade han. Frans hade något drömmande i blicken, då han fortsatte
sin berättelse. Min far hatade sjön eftersom hans bröder hade förolyckats på
Nordsjön. Jag vet sade Frans att det är en fara i att vara till sjöss men jag
kan ändå inte motstå det konstaterade han. Alfrida nickade. Hon förstod honom
så väl, för det var precis samma tankar och hänförelse inför havet som Alfrida
hade.
- Men
hur hamnade Ni i Gävle? frågade Alfrida förvånat.
- Jag
gav mig av hemifrån och reste till Göteborg eftersom där fanns gott om
sjömansarbeten. Jag har sedan dess varit matros på lotsverkets ångfartyg Burm,
vilken var utrustad med fock och gaffelsegel. Vi åkte emellan fyr och lotsplatser.
Men jag sökte efter mer spänning och på en gästgivargård träffade jag en av era
matroser. Han berättade om att Ni hade goda villkor för sjömän. Ja och sedan
reste jag till Gävle och mönstrade på hos Järle Elfstrand, avslutade Frans och
strök med handen över sin sovplats.
Hemma
hade vi sparlakanssängar sade Frans plötsligt. Alfrida nickade. Hon såg sin
egen sparlakanssäng framför sig där hemma. Det var en väggfast säng med plats
för två nedtill där Alfrida och hennes syster hade sovit. Och en plats över med
plats för ytterligare två, där hennes mor och Marcus hade sovit. Hon mindes att
den ena änden hade haft ett skåp vars nederdel var fotändan för sängen. Som om
Frans hade läst hennes tankar sade han.
- I
vårt hem hade vi en dalaklocka intill sängen och vid fönstret stod ett enkelt
slagbord. Till höger om fönstret hade far sin hyvelbänk där han stod och
snidade möbler, muttrade Frans. Hans mungipor åkte ned i en grimas och Alfrida
förstod att såret i hans hjärta inte hade läkt efter bråket med hans far.
- Jag
kunde läsa när jag var sex år bekände Frans och log stort. Alfrida förvånades
över den nyheten. Tydligen var Frans mycket begåvad tänkte Alfrida.
- Vid
tio års ålder började jag i folkskolan fortsatte Frans högtidligt.
- Men
vem lärde er att läsa först frågade Alfrida intresserat.
- Min mors
bror Julius lärde mig att läsa. Han var sockenskrivare förtalte Frans. Alfrida
nickade...........................................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar