Riddarroman historisk bok om 1100 talet en ond man bråd död

Det här är Beijer han är en fogde och är med i boken
En mans ägodel
Han är oerhört ond och plågar alla legohjon.
Två legohjon utmanar honom.

Kapitel 9 Löskekvinnan Ragna

Löskekvinnan Ragna kliade sig på huvudet och suckade för i natt skulle det ske. Sommarnatten hade kommit då hon skulle ge sig av. På denna gården ville hon inte stanna. Visserligen hade den nya matmodern kommit men det var en ung flickstackare som inte kunde rädda dem. Nej fogden Beijers höll en hård hand över alla. Nästan varje dag blev de piskade löskefolket och legohjonen. Ragna visste att om hon rymde kunde hon dö. En löskekvinna fick vem som helst piska eller slå ihjäl. De hade inte någon rättighet alls. Det visste hon alltför väl. Ack ack hon korsade sig och bad till gudarna. Den nye guden hade hon aldrig förstått sig på. Nej det var allt bäst att hålla sig till de gamla gudarna som var bekanta. Ragna rörde oroligt på sig i den vrå av skjulet hon låg i. Hon ägde inte en egen säng utan låg direkt på golvet. Något bolster ägde hon inte heller så det var kallt, trots sommaren. Ragna huttrade till och rös.

  Plötsligt öppnades dörren till skjulet på vid gavel och morgonens ljus letade sig in i den tidiga timmen. Fogden Beijers bistra och elaka ansikte tornade upp sig framför legohjon och löskefolk i skjulet. Likt insekter låg de skavfötters på golvet i skjulet. När de första ljusstrålarna letade sig in i skjulet steg alla upp på vingliga ben. Men inte fort nog för Beijers. Han svingade sin piska först i luften och sedan över var och en. Aj det gjorde ont förnam Ragna. Men hon var van  vid att bli pryglad varje morgon. Och gjorde de fel under dagen fick de mer stryk.

   - Era lata jävlar! hördes Beijers röst som liksom ett svärd sökte sin baneman.

   - Se så! rör på paltorna! skrek han ursinnigt. Var och en satte igång med sina sysslor och arbetade frenetiskt ute och inne i boningarna. De visste vad de var satta att göra. Hela tiden hade de Beijers skarpa ögon över sig.

   Hans ögon lämnade dem ingen ro eller rast. Då kvällen kom gick de på tunga steg in i skjulet igen och lade sig trötta på golvet. De somnade omedelbart. Ja så såg det ut deras liv. Ett liv i elände och trälande. Inte ett uppmuntrade ord utan bara hugg och slag fick löskefolk och legohjon. De levde ett liv i elände och trälande.

   Den sena timmen sänkte sig. Ragna slöt ögonen för en stund och försökte uppbåda sina sista krafter för det som väntade. Hon lade sig för att sova men somnade inte. Det var nu eller aldrig det skulle ske. Hon hade ingen plan i sitt huvud mer än att ta sig därifrån. Ragna var ungmö och hade än inga barn men den senaste tiden hade Beijers sett lustfyllt på hennes alltmer svällande och fylliga kropp. Hon hade sett hur han brutalt hade lägrat kvinnorna i hennes närhet. Hon måste iväg innan han även tog henne och Ragna blev med barn. Med ett barn skulle det inte vara lätt att rymma, funderade Ragna.

   Månskenet lyste och letade sig metodiskt in i varje skrymsle och vrår i natten. En uggla hoade långt borta. Insekterna surrade en egen melodi ute i dike och på ängarna. Hjärtat bankade i bröstet på Ragna som om det ville ge sig ut. Svetten rann utmed ryggen fastän det var kyligt.

   Hon reste sig försiktigt och ställde sig på tå.©  Peter Knagert