Han som var stor och stark och orädd visade då sina tvivel om livet och människorna och den grund han stod på. Det var en grund som vacklade betänkligt i fogarna och som hade format han som en ond människa som tog utan att ge.
Han tänkte på hur hans barndom var där i de fattiga gränderna tillsammans med hans mor. Han grymtade missbelåtet när han tänkte på sin mor. Hon hade varit en hora som hade tagit betalt för sex. Han glömde aldrig alla de män som hade besökt dem. En del av dem hade också slagit hans mor innan de slängt några futtiga mynt på golvet. Som pojke hade han stått gömd bakom dörren och sett på sin mor och männen. Han hade känt sig så ledsen och liten. Han visste också att han inte kunde göra något åt deras situation eftersom han var för liten. Han kände en oerhörd vrede till sin döda mor och även en än större vrede emot sin far. Hans far hade varit en rik herreman som medvetet bestämt sig för att glömma hans mor och honom. Allt det som hänt hade skapat ett sår i hans själ som aldrig skulle läka. Han visste inte vad han skulle göra med sin vrede och kände att han måste slå för att kunna andas.
Här ett utdrag ur boken när Thormund och Johanna är på den ståtliga bjudning som kungen hade på slottet.
"Kapitel 23 I drottningens knä
Några dagar senare en eftermiddag smög Johanna sig efter sin make och såg hur han satte sig ner på en trädgårdsbänk för att tala med drottningen. Fåglarna sjöng på sin egen symfoniorkester och det andades av frid och ro runt om dem.
Johanna stod nära och orörlig bakom ett högt buskage i trädgården. Drottningen och Stenbock talade om rikets säkerhet först. Johanna kunde ändå höra den familjära stämningen emellan drottningen och Thormund. Men senare spetsade Johanna öronen. Hon såg att Thormund lagt sitt huvud i Cecilias knä och hur drottningen pillade i hans hår. Plötsligt sa drottningen:
- Vem var din mor? sade drottningen stilla. Hennes röst var öm och tillitsfull. Det blev tyst en lång stund. Så lång tid att Johanna inte trodde att han skulle svara henne. Då Thormund började tala var hans röst annorlunda. Thormund arbetade förtvivlat med sig själv för att berätta om sina känslor. Det var helt nytt för honom att tala om det. Ingen hade tidigare frågat något om hans mor.
Minnen av hans mor som han älskade men som inte kunde älska honom, var begravd i hans minne. Hans röst lät förtvivlad och hatisk på samma gång. Det var som om hon kände den smärta han bar på genom att höra hans röst.
- Min mor var mycket vacker började han och drog häftigt efter andan. Med uttryckslösa ögon stirrade han upp i den blå himlen. Däruppe seglade stolt några moln förbi, noterade Thormund. En fågel flög strax över dem såg Thormund förvånat. Drottningen var tyst och stilla. Hon väntade på att han skulle berätta.
- Min mor.... han stakade sig..... Hon brydde sig inte om mig sa han med tydlig smärta i rösten. Jag fick alltid driva omkring bland de andra fattiga barnen. Ofta var jag hungrig och ingen såg efter mig sade han och rösten bröts nästan. Min mor var en sköka. Han uttalade det med förakt. Drottningen drog efter andan men ville inte störa Thormund i hans tankegångar. Jag såg sådant som barn inte bör se sa han bittert. Och hans smärta hördes i rösten. Det var som om Thormund hade stängt kärleken till modern inne i sitt hjärta , dit ingen kunde nå. Ett ställe som var för smärtsamt att ta fram i ljuset. Drottningen fortsatte att smeka hans huvud.
- Min far höll ögonen på mig och såg mitt elände, sade han med en halvkvävd röst. En dag hämtade han mig sonika. Jag fick ett bättre liv materiellt sett sa han krasst och ett halvkvävt skratt kom ur hans mun. Men det var inte ett glädjeskratt utan snarare ett ironiskt skratt tänkte Johanna. Men fortsatte Thormund nu med tydlig trötthet i rösten. Jag fick ingen kärlek ifrån min far. Lika lite som ifrån min mor. Det blev ett ensamt liv för mig. Far var mycket sträng och slog mig ofta sa Thormund kort. Till skillnad då han talade om sin mor hade hans röst blivit fientlig och bitter. Han sa att det aldrig skulle bli en riddare av mig men far hade fel. Fadern hade också haft fel att Thormund aldrig skulle bli rik. Du lever enbart på grund av mina tillgångar sa han alltid. När som helst kan jag kasta ut dig hotade han mig berättade Thormund för drottningen. Nåväl jag har fått min hämnd sade Thormund med ett belåtet bullrande skratt. Min far har säkerligen hört att jag är rik. Hoppas att det har kommit även till min fars kännedom att jag är kungens närmaste man avslutade Thormund.
Drottningen sa fortfarande inget utan fortsatte att smeka honom lätt på huvudet och drog ömsint i hans hår. I hennes ögon syntes tårar. Johanna tänkte att det borde varit hans mor som smekt och uppmuntrat honom eller lyssnat på honom som drottningen gjorde.
Thormund kände sig avspänd då han äntligen hade fått dryfta detta med en annan människa. Aldrig förr hade han gläntat på locket till sin barndom. Men han såg upp till drottningen som var en madonna för honom. I hans ögon stod hon över alla andra kvinnor. Thormund visste inte någon annan kvinna som var så klok som Cecilia. Thormund såg hur drottningen tankfullt såg på honom. Han var tacksam över att hon inte sagt något för det skulle ha hindrat hans berättelse. Det Thormund behövde var någon som lyssnade och det hade hon gjort. Det var som om allt svårt i bröstet hade omgrupperat sig. Det hade inte läkt men det kändes mer uthärdligt funderade han.
Johanna kände sig svartsjuk på drottningen om hade fått ynnesten att tala allvar med hennes make. Själv skulle hon aldrig våga fråga honom. Thormund skulle aldrig ha öppnat sig för henne. Drottningen och Thormund nådde varandra där på bänken i trädgården. Hennes majestät såg in i Thormunds mörka själ. Men nu visste Johanna i alla fall hur hans barndom hade varit. Thormund hade liksom hon själv haft en svår barndom. Hon och Thormund hade mötts som två söndriga människor. Och i nästa andetag slog det henne att de inte hade orken att hjälpa varandra. Vi har båda tunga bördor att bära tänkte hon med visshet.© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar