Här är ett av de samtalen med sjömännen.
Ur boken
Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen
"Järle dök upp och Alfrida frågade honom hur det gick med manskapet på resan? När hon var så nära Järle kunde Alfrida inte hejda sig själv. Hon smög in sin hand i hans. De såg intensivt på varandra.
- Jo vi har fått flera duktiga sjömän sade Järle. En del lär man som Ni vet att känna lite bättre än andra viskade Järle och lutade sig ömt emot henne. Vi har en ung sjöman som heter Anders Olofsson. Han är född i Göteborg. Redan vid fjorton års ålder prövade han på livet som kajutvakt på Galeasen Vrommen med destination Lettland. När han var arton år flyttade familjen till Gävle och han blev inskriven vid sjömanshuset. Sin första resa gjorde han till Tyskland på skonertskeppet "Believe". Det skeppet berättade Anders för mig var byggt i Amerika sade Järle och kramade om Alfrida medan han viskade orden i hennes öra.
- Jaha, då har Anders varit med om mycket i sitt liv, konstaterade Alfrida.
- Ja och en duktig sjöman är han, svarade Järle och kramade Alfrida hårdare.
- Jag ska gå in till sjömännen och tala lite med dem bestämde Alfrida och lösgjorde sig milt. Hon tyckte om att tala med sjömännen. På det sättet lärde hon känna dem bättre. Alfrida presenterade sig inne i skansen för det var många nya sjömän på resan. Hon satte sig på huk framför en ung pojke. Han presenterade sig och berättade att han hette Frans. Pojken var blyg först men när Alfrida väl hade fått honom att tala slutade han inte.
- Jag föddes 1824 på Gottland. Min far är snickare och han ville att jag skulle ta över hans yrke. Frans ansikte blev mörkt av raseri och han knöt sina väderbitna nävar. Men jag ville inte bli snickare som far, kved han. Nej jag längtade till havet förklarade han. Frans hade något drömmande i blicken, då han fortsatte sin berättelse. Min far hatade sjön eftersom hans bröder hade förolyckats på Nordsjön. Jag vet sade Frans att det är en fara i att vara till sjöss men jag kan ändå inte motstå det konstaterade han. Alfrida nickade. Hon förstod honom så väl, för det var precis samma tankar och hänförelse inför havet som Alfrida hade.
- Men hur hamnade Ni i Gävle? frågade Alfrida förvånat.
- Jag gav mig av hemifrån och reste till Göteborg eftersom där fanns gott om sjömansarbeten. Jag har sedan dess varit matros på lotsverkets ångfartyg Burm, vilken var utrustad med fock och gaffelsegel. Vi åkte emellan fyr och lotsplatser. Men jag sökte efter mer spänning och på en gästgivargård träffade jag en av era matroser. Han berättade om att Ni hade goda villkor för sjömän. Ja och sedan reste jag till Gävle och mönstrade på hos Järle Elfstrand, avslutade Frans och strök med handen över sin sovplats.
Hemma hade vi sparlakanssängar sade Frans plötsligt. Alfrida nickade. Hon såg sin egen sparlakanssäng framför sig där hemma. Det var en väggfast säng med plats för två nedtill där Alfrida och hennes syster hade sovit. Och en plats över med plats för ytterligare två, där hennes mor och Marcus hade sovit. Hon mindes att den ena änden hade haft ett skåp vars nederdel var fotändan för sängen. Som om Frans hade läst hennes tankar sade han.
- I vårt hem hade vi en dalaklocka intill sängen och vid fönstret stod ett enkelt slagbord. Till höger om fönstret hade far sin hyvelbänk där han stod och snidade möbler, muttrade Frans. Hans mungipor åkte ned i en grimas och Alfrida förstod att såret i hans hjärta inte hade läkt efter bråket med hans far.
- Jag kunde läsa när jag var sex år bekände Frans och log stort. Alfrida förvånades över den nyheten. Tydligen var Frans mycket begåvad tänkte Alfrida.
- Vid tio års ålder började jag i folkskolan fortsatte Frans högtidligt.
- Men vem lärde er att läsa först frågade Alfrida intresserat.
- Min mors bror Julius lärde mig att läsa. Han var sockenskrivare förtalte Frans. Alfrida nickade...........................................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar