Den första kärleken är ljuv och oskuldsfull. Här är ett litet stycke när
Johanna träffar Sten för första gången i boken En mans ägodel.
- Jag följer dig genom skogen för det är för farligt att gå ensam sa han.
Johanna nickade trevande. Men kunde hon verkligen lita på honom?
funderade hon ängsligt. Till Andreas sa Sten:
- Ge dig av till lägret så kommer jag strax. Andreas
nickade bifall och gick med beslutsamma steg tillbaka in i terrängen.
Sten tog Johanna i handen och de började att gå. Han
tittade ned på henne när de gick. Det var något aristokratiskt över
Johanna, filosoferade Sten. De gick över björnmossan som lyste så vackert i
gröna stjärnor på marken och blandade sig med vitmossan som bildade små kullar
på marken. För några dagar sedan hade Johanna plockat björnmossa och senare
hade hon gjort en liten sopkvast av det. Hon hade fäst ett band runt
sopskaftet. Det hade blivit så vackert, tänkte Johanna då hon gick där på den
mjuka björnmossan. När de hade gått ett stycke utan att yttra ett
enda ord, skyggade Johanna plötsligt till.
- En orm! skrek Johanna hysteriskt. Sten handlade
blixtsnabbt och med ett enda hugg med svärdet låg ormen i två delar. Johanna
tog sig åt sitt hjärta och var märkbart tagen. Johanna vacklade till och kände
hur hon höll på att svimma.
Sten förde henne emot en liten glänta, där det
växte grå mossa. Han släppte ner henne där och sa:
- Se så nu är allt bra igen Johanna! tröstade han henne.
Men hon darrade och hackade tänder. Johanna frös så hon skakade. Sten såg det
och han smekte henne lätt och viskade lugnande ord. Hennes huvud låg emot hans
bröst. Hon hade ett sådant näpet ansikte tänkte Sten. Hon var så ung men ändå
fanns där så mycket visdom i hennes blå ögon.
Hon böjde sitt huvud bakåt och tittade upp på honom och
han såg tillbaka på henne med en öm blick. Så kysste han henne snabbt. Hon
ryggade inte undan inför hans läppar. Deras ordlösa kommunikation var märklig,
tänkte Sten förundrat. Han som annars var en glad man som alltid hade något
skämtsamt att säga, satt där tyst och gravallvarlig. Det var som om han kände
på sig att just detta minne var så sårbart och äkta.
Hans hand kupade sig om hennes ena bröst och hon skälvde
till. Han förstod att hon tyckte om hans beröring. Hans andra hand gick på
upptäcktsfärd över hela hennes kropp. Hennes andhämtning blev
kraftigare och han slöt henne intill sig.
Detta var vansinne för det var Thormunds kvinna.
Hon var oskuld och måste så förbli, tänkte Sten bestämt. Men han ville bara
vara nära henne en stund.
Men slutligen släppte han henne. Med ett stön reste han
sig raskt ifrån henne och ställde sig upp på ostadiga fötter. Stens röst var hes
och annorlunda tänkte Johanna.
- Vi måste fortsätta vidare! Du måste genast hem! sade
han irriterat. Johanna vaknade ur sitt rosa töcken och tittade förvirrat
på honom. © Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar