Kapitel 6 Thormunds Gård Granö och
Riddarborgen
Nästa
dag red de vidare till Hökås som var belägen 207 meter över havet. Hökås låg i
en naturskön och bördig dalgång. Av de många sjöar som fanns i Hyssna socken
var Hålsjön den största. I närheten fanns också Härsjön som låg på gränsen
mellan Sätila och Surtan. Där emellan var riddarborgen belägen. Även denna dag
red Johanna bakom Amund på hästryggen. Han böjde sig snett bakåt och viskade i
hennes öra:
- Vill du se de talande stenarna? sa Amund
glatt.
- De talande stenarna ? upprepade Johanna.
Det hade hon aldrig hört talas om. Men hon hade ju inte i sitt inrutade liv som
ogift besökt några platser utanför faderns gård.
- Jo jag vet att vi kommer att göra en kort
vila där vid de talande stenarna, fortsatte Amund glatt. Då ska jag visa er sa
Amund nöjd med sig själv. Johanna kände
sig glad och uppspelt. Det blev hon för övrigt alltid i Amunds sällskap. En
stund senare kom de fram till platsen Amund berättat om. Thormund gjorde tecken
om halt och alla gick av sina hästar. Amund ledde Johanna fram till de talande
stenarna. Det var stora, breda och
platta stenar såg hon förvånat. Amund visade de inristade strecken på stenarna.
- Vad står det på stenarna? frågade Johanna
intresserat.
- Det är säkerligen latin och det behärskar
inte jag sa Amund dystert. Men visst är de vackra och spännande? frågade han.
Ja det höll Johanna med om. Aldrig hade hon sett på maken tidigare. Hon gick
fram och strök sin hand över de inristade orden. Det kändes så högtidligt,
tänkte Johanna. I sin själ kände hon glädje och hopp.
- Jag hade gärna gått i lära sa Amund surt
men det fanns inte tid till det för mig som är riddare. Johanna såg på honom.
Han var så stilig där han stod. Hon kunde inte låta bli att stirra. Amund vred
sig besvärat och sa:
- Johanna det passar sig inte att ni stirrar
på mig! sa han och tittade bort.
- Förlåt mig Amund men vi har ju alltid känt
varandra. Och det är en sak jag vill tala med er om sa hon och drog häftigt
efter andan. Hennes kinder blossade av förlägenhet. Vi har ju alltid kunnat
tala om allt? inte sant? blidkade hon.
Johanna vände bort blicken och tittade ner i marken. Amund gick närmare och
sa:
- Vad vill du tala med mig om? Johanna? sa
han undrande. Luften mellan dem exploderade av något som lockade dem båda.
- Jo det är så att när jag ser er, då känner
jag hur min kropp reagerar. Så nu hade hon sagt det. Johanna hade inte vågat att
fråga någon annan om detta märkliga som hände henne, varje gång hon såg honom.
Amund
rörde besvärat på sig. Nog kunde de tala med varandra om allt men det fick ju
finnas gränser, tänkte han. Han hade blivit blossande röd i ansiktet och vände
sig hastigt bort. Hans hjärta skenande som när en häst galopperar över ängen.
Hur skulle han svara henne? Han funderade och så sa han:..........................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar