Kapitel
1 Mötet med Sten Långe
Det
var i juni år 1165. I Hyssna socken gick Johanna Laurensdotter gick ner i
vattnet. Det var en vacker och undanskymd badvik. Det var kallt och Johanna
huttrade till. Men en stund senare hade hon doppat hela kroppen. Hon behöll dock stolt sitt huvud över
vattenytan. Hon slöt ögonen och lät sig flyta med av vattnets rörelser.
Johannas kläder låg på en stubbe uppe vid stranden. Det doftade av skog och
ängar runt omkring henne. Hon såg på den ljusgröna vassen som majestätiskt
stretade upp emot himlen. Hur skuggorna fanns där i vattnet då träden på andra
sidan sjön speglade sig ner i vattnet. Johanna såg de ulliga molnen som sakta
rörde sig förbi på sin färd däruppe. En ormvråk kretsade uppe i skyn. En hare
skuttade förbi på stigen ovanför badviken. Men annars var det alldeles tyst.
Här vid sjön kunde hon verkligen vara ensam. Här kunde Johanna få känna den ro
hon behövde. Johanna tittade ned i vattnet och såg småfisk. De simmade runt och
emellan hennes ben. Oj vad det kittlade tänkte Johanna och skrattade till.
Plötsligt knäcktes en gren som störde
stillheten. Det prasslade också till bakom henne uppe i skogen. Vad var det?
tänkte Johanna oroligt. Det prasslade återigen och skogen kändes med ens
skrämmande. Hon hörde dessutom skramlet ifrån vapen. Johanna funderade på alla
de historier som far och mor hade förtäljt om män. Oroligt spejade hon upp emot
den mörka skogen.
 |
Riddaren Sten Långe stod med sina hirdmän
och spejade ut bland skogstopparna. Sten höll sin stridshammare i handen. Med en
hammare kunde Sten kasta långt när han satt på hästryggen. En stridshammare
hade ett kort skaft och ett huvud med en pik åt ena hållet samt ett yxblad åt
det andra. Fäst vid hans höft satt också ett svärd. Sten var klädd i brynjedräkt. Utanpå den hade
han en röd tunika. På hans tunika fanns ett riddarmärke i form av två lejon. Han
drog sin hand genom det långa och svarta håret. Sedan satte han på sig sin
hjälm. Utanpå hans kläder hade han en röd mantel. Hans kropp var stark och
muskulös. Sten var en stolt riddare som alltid gick med huvudet högt.
Sten hade nyss avslutat sin stridsresa för
kung Greger Sunesson då de tillsammans med andra riddare hade drabbat samman
med Valdemar och Karl Sunesson. Det sades att Valdemar och Karl var son till
Amund den äldres son Johan. Även Gregers far hette Johan och därmed skulle
Valdemar och Karl alltså vara hans halvbröder.
De hade vunnit sin senaste stridsresa tänkte
Sten tacksamt och han kände hur tröttheten övermannade honom. Vid anfallet hade
båda sidor inlett striden genom att störta emot varandra till häst. Stens
hirdmän hade slagit ner vassa pålar i marken för att skada motståndarnas hästar
och hindra deras framfart. Sten ansåg att hans hirdmän var överlägsna fienden
med svärd både till fots och häst.
Han tittade sig sömnigt omkring då han stod
på berget över badviken. Den senaste tiden hade de inte fått mycket sömn. Han
pillade sig tankfullt på sin mustasch. Plötsligt spetsade han sin blick och
böjde sig ut över kanten på berget för att se bättre. Därnere under berget
uppenbarade sig för honom den ljuvligaste varelse han sett. En vacker kvinna
låg ogenerat och flöt i sjön. Även uppe ifrån berget såg Sten att hon var
naken. Det här måste vara hans lyckodag, tänkte Sten. Henne skulle han inleda
en bekantskap med. Han kände hur han reagerade instinktivt och kände sin lust.
Sten räknade snabbt ut att de först skulle behöva rida på bergsplatån ett
stycke framöver för att sedan komma ner längre fram och därefter gå tillbaka en
bit. Där de stod var det alldeles för brant för att ta sig ner oskadd. Sten puttade till sin frände Andreas:
- Hon är min! sa Sten upphetsat med sin
bullrande röst och pekade på kvinnan i sjön. Andreas nickade bifall. De svingade sig
skyndsamt upp på sina hästar. Sten beordrade sina hirdmän att slå läger längre
fram på andra sidan sjön. Sten och Andreas hästar klampade iväg med hög fart på
bergsplatån. Sedan började Sten och Andreas att ta sig nerför berget med
smygande steg. Sina hästar lämnade de däruppe. Men
deras vapen skramlade där de gick tillbaka emot badviken.
Även Johanna hade hört dem komma. Men
Johanna insåg att hon inte skulle hinna få tag på sina kläder. Med fasa väntade
hon i vattnet och spejade................................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar