Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna
Det här är ögonblicket när hon möter Järle Elfstrand
Alfrida var ledig på onsdagen och skyndade fram i stadens gränder. Hon gick på kullerstensgatorna där husen stod tätt. Det hördes röster ifrån familjerna som bodde där. Det hängde tvätt inne på gårdarna vilket syntes ifrån gatan vid dess öppningar. Det var hus på båda sidor om vägen men lite längre ner i backen fanns ett grönområde till höger och mitt emot låg det flera handelsbodar. Hon rundade hörnet vid Bangatan. Denna dag hade Alfrida fått sina första riksdaler och hon skulle köpa sig något fint eller äta något gott. Lönen var inte stor men den höll henne i alla fall på fötter. Hon kände sig glad och gick i andra tankar. Alfrida såg sig därför inte för och hon stötte ihop med någon i hörnet av Bastionsgatan.
- Åh förlåt mig hörde hon en mansröst säga. Hon såg upp i några ögon som roat tittade på henne. Han var lång och ståtlig. Mannen var av fin börd, vilket syntes på hans kläder. Han fångade upp henne då hon hotade att falla. Alfrida hade tappat sin korg då de stötte ihop och hennes böcker låg utspridda på marken. Mannen tog hjälpsamt upp böckerna och lade tillbaka dem i korgen. Han såg förbryllad ut. Han förstod inte för hon var en simpel piga, det såg han. Men hon läste böcker. Och hon hade underbart blå ögon, noterade han. Hennes röda långa lockiga hår hade ramlat ut över ryggen när de kolliderade. Pigan famlade och hon försökte få upp håret i en sedesam knut.
- Tillåt mig, sa mannen och han hjälpte henne fästa hårnålarna igen som ramlat ner. Alfrida var mållös och hon tittade med stora ögon på mannen. Vad ville han henne?
- Låt mig presentera mig, sa mannen. Jag heter Järle Elfstrand och Ni är?
- Jag heter Alfrida Lövenström, sa hon tveksamt.
- Så Ni läser sa han förundrat. Han tog upp en bok av Jane Austen och en bok av Strindberg "Den fredlöse" ifrån marken. De satte sig på ett litet berg som fanns i grönområdet Kålhagen. De diskuterade böckerna under muntert prat.
Järle upptäckte att han gillade pratstunden med Alfrida. Hon tinade i sin tur snart upp. Det var så lätt att tala med honom. Järle tänkte att det var något särskilt med Alfrida. Men när skulle han få se henne igen?....................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar