Men i boken kallar jag honom för ett annat namn. Han och kungen strider emot Kol och Burislev men de har också andra namn i boken.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Thormund
red ut ifrån gården i sporrsträck. Han var på väg till kungen. Han var påpälsad men ändå kände han kylan.
Thormund skulle vara med att leda striderna emot Valdemar och Karl Sunesson som gått samman för att störta kungen. Ryktesvägen
hade de hört att Karl och Valdemar skulle anfalla ifrån väster om Stockholm.
Han hade ridit i flera veckor då han närmade
sig Norrköping stad söder om Stockholm. Därifrån var inte långt kvar till
kungen i Stockholm . Thormund ämnade tillsammans med sin hird sammanstråla med
hans majestät och sedan rida väster om
Stockholm. De var tre dagsritter ifrån huvudstaden, då det hände.
Thormund och hans män stirrade misstänksamt emot de branta klipporna som fanns
på varsin sida om stigen de red på. De var tvungna att rida igenom passagen där
rövare ofta låg i bakhåll. Det andra alternativet hade varit att rida runt och
då skulle de troligtvis komma för sent
till kungen.
Då plötsligt hörde Thormund slagen efter
hovar som kom emot dem. I nästa stund såg Thormunds och hans hirdmän klungan av
män som närmade sig. De var tungt beväpnade det såg Thormund. Han kramade
svärdet och red rakt emot dem. Han kommenderade sina män att följa honom.
Thormund kunde höra sina mäns hästar och männens svordomar rakt bakom sig.
Thormund Dräparen mötte den förste riddaren som kom emot dem. Riddaren höjde
sitt svärd men Thormund var snabbare. Thormunds svärd hade färgat riddarens
bröst i blod. När fiende nummer två
riktade in sig på Thormund regerade han blixtsnabbt och högg huvudet av
riddaren. Thormund och hans män hade rört sig framåt och ut ur den smala
klyftan av berg på bägge sidor medan de stred. Efter klyftan fanns det en sjö
och ängar. En riddare som hade fallit av sin häst reste sig i detsamma Thormund
närmade sig och måttade ett slag emot Thormunds häst. Hans häst skrek
hjärtskärande och ramlade blödande ihop på marken. Thormund svor och gick av
hästen i fallet. Nu skulle han få strida till fots. Han gick fram till den
liggande mannen som dödat hans häst. Ursinnigt högg han mannen ett flertal
gånger. Då mannen var död reste sig Thormund upp.
Thormund manade på sina män att röra sig
framåt. Själv tog han hand om ytterligare en riddare som mödosamt försökte att
resa sig upp. Med ett enda slag klöv han
mannens rygg. Riddaren föll med ett gurglande läte till marken. Thormund var
fokuserad och hans tankar var endast på slagfältet. Ett misstag och han skulle
dö, tänkte han. Riddaren som troligtvis var en av Karl och Valdemars män var
dåligt tränade och det blev en relativt lätt sak att strida emot dem, tänkte
Thormund. Tiden gick och man efter man föll under Thormund och hirdens svärd.
Då ingen längre attackerade Thormund satte
han sig tungt ner på marken. Överallt
låg det sönderslagna och skadade män. En del var döda och andra jämrade sig. . Isen
låg på sjön men inne vid strandkanten var den sprucken och vattnet sipprade ut
in emot land. Dammet efter hästarnas hovar hade lagt sig som en grå dimma över
ängen och vattnet. Inne vid stranden hade vattnet blivit rött. Thormund gav
order till sina män att hugga huvudet av de som fortfarande levde.
Thormund kallad för Dräparen för sin framgångsrika stridskonst
Amund en riddare i Thormunds hird
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar