Misshandlad kvinna- roman

Johanna hade en väldigt utsatt position eftersom hon blev våldtagen och misshandlad av Thormund men trots detta tänkte hon alltid på andras väl och ve. Här är ett litet exempel på hur hon månar om de andra på gården.

Ur boken
En mans ägodel

Thormund var på ting och skulle vara borta några dagar. Då levde Johanna upp men hon gick fortfarande med böjt huvud och var kutryggig. Men inne i själen klämtade en liten klocka av glädje.

   Johanna undersökte noga djuren på gården varje dag. Och var de dåliga hjälpte hon dem med örter och dekokter. När djuren skulle föda fanns hon alltid där och övervakade på bästa sätt hon kunde. För det mesta gick det väl men det hände att en del djur ändå dog. Sådant var livets gång, tänkte Johanna. Livet tog och gav brukade gamla fru Margareta alltid säga. Hon gick till korna i hagen. Johanna smekte ömt kon över länden. Amund stod plötsligt bredvid henne. Hon hörde hur han drog efter andan och viskade oroligt:

   - Din ring!? Var har du den? Är du galen? Du kan inte ta av dig din ring! Thormund kommer att slå ihjäl dig! förmanade han ilsket.  Trött tittade Johanna tillbaka på honom och sa:

   - Ska du missunna mig glädjen att slippa tillhöra honom några dagar? sade hon hätskt tillbaka och stirrade in i hans ilskna ögon.

   - Men Johanna tänk om någon av hirdmännen ser det och skvallrar? sa Amund återigen förmanande.

   - Jag får ta den risken sa hon resignerat. Det här blir ett andhål för mig som jag inte kan vara utan, förklarade hon.

   - Gud hjälpte dig Johanna om han får veta. Hur ska jag då kunna skydda dig? sa Amund oroligt.

   - Jag vill inte vara hans ägodel. Och ringen symboliserar det sa Johanna med trotsig röst.

   - Men Johanna även om du tar av dig ringen så är du ändå hans maka! sa Amund förmanande.

   - Jo jag vet men i min själ är jag det aldrig. Och när ringen glider av mitt finger en liten stund jublar mitt inre sa hon stilla. Amund ruskade förtvivlat på huvudet och gick därifrån med onda aningar. Utan sin ring gick hon åter ut i skogen  och vandrade. Men när Johanna hörde att Thormund var på väg hem tog hon åter på sig ringen.

   Johanna gick med lätta steg till skogens kant. Hon låtsades att göra ett ärende för att plocka blommor på ängen bortom skogen. I skogen ställde hon sig att lyssna, likt ett rådjur vände hon huvudet åt alla håll och lyssnade. Hon hörde de tassande stegen närma sig. Johanna vände sig fort om och såg legohjonet Johan. Hon tittade sig åter omkring och andades ut. Hon var inte förföljd. Ur innersärken tog hon fram nybakt bröd. Bakdoften spred sig i gläntan. Johan andades girigt in brödets härliga arom. Johanna nickade kort till honom och Johan försvann ljudlöst in i skogens djupa sömn. I ögonvrån såg hon Johan och hans barn som hungrigt åt på brödkakan. Johanna log och en värme spred sig i bröstet. Hon visste att brödbiten även skulle räcka till hans fästmö. Förutom att Johanna gjort en barmhärtig handling hade hon även trotsat Thormund. Den hämnden fortplantade sig ut i hennes ådror och växte.

   Johanna mådde illa av det bröd som gavs till legohjonen och löskefolket på gården. Det var mögligt bröd och dess gröna färg lyste gällt i morgondiset. Thormund hade bestämt tillsammans med fogden Beijers att legohjon och löskefolk inte var värda att få äta tillsammans med de övriga. Pigor, drängar och hirdmän fick god förplägnad men inte de övriga. Johanna led med dessa arma människor men kunde inget göra. På faderns gård hade legohjon och löskefolk fått bättre mat.

   Johanna hade grubblat på hur hon skulle kunna ge dem en brödkaka. Då alla fortfarande satt vid riddarbordet gjorde sig Johanna ärende ut i köket. Snabbt rafsade hon åt sig en brödkaka som gömdes under särken. Sedan hade hon gjort sig ärende ut i skogen. Hon samlade ofta rötter och blad och ingen ansåg det konstigt att se husfrun ute i naturen. Den första gången hade Johanna med sin blick lockat till sig Johan. Han hade förstått att hon hade något att förtälja eller ge honom. Då hon första gången stuckit brödbiten i hans hand hade legohjonets stumma ögon förföljt henne lång tid efteråt. Det hade varit en ordlös kommunikation mellan Johanna och legohjonet. Alltid var det någon av legohjonen som sprang in i skogen till Johanna. På det viset fick de alla del av det goda brödet. Johanna kände att hon gjorde sitt bästa för att förändra deras situation.©  Peter Knagert