En mans ägodel
Thormund är ondskefull och slår sin lagvigda hustru, något som han tycker är hans fulla rätt som man och överhuvud. Johanna förvandlas till att ha varit en glad flicka i unga år till att bli en kvinna som är rädd för honom och hukar sig för hans slag. Hon åldras fort och under tiden han misshandlar och våldtar henne så förlorar hon sin skönhet och blir gammal i förtid och hennes själ har gått sönder.
Här är två teckningar på henne en när hon som ung gifter sig med den ärjade riddaren som är kungens närmaste man och sedan när hon har varit hans hustru några år. Det är del I i del II får hon hjälp med att läka sin själ och sakta ta sig tillbaka till livet.
För Johanna handlade det inte om att leva och må väl utan att överleva. Flera gånger var hon nära att dö. Här ett utdrag ur boken
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Thormund gick tvärs över hela borggården och fortsatte emot själva kärnhuset. Han drog med sig Johanna uppför en stentrappa och de kom upp i en sal där vakterna brukade vara. Efter den salen såg Johanna en oerhört stor riddarsal. Thormund förde henne vidare till övriga kammare och in i ett stort rum där en ståtlig säng tronade upp sig och täckte hela rummet. Han släppte henne där och ropade på en piga. En liten ung flicka kom underdånigt in och tittade frågade på Thormund.
- Klä av min maka och bädda ner henne i bolstret. Pigan nickade bifall och gjorde som hon blev tillsagd. Snart låg Johanna i sängen och våndades.
Det fanns en karaff med mjöd på det lilla bordet bredvid vattenkannan. Han hällde upp ett stop till sig och svalde det direkt. Johanna kände det som om hon var en gris som gick till slakt. Hans kyliga blick gled girigt över henne.
Thormund slet av sig kläderna när pigan hade gått ut och sedan vältrade han sig över henne i sängen. Han bände bryskt isär hennes ben och fullbordade akten. Johanna kände hur strupen drogs samman och hon ville inte återuppleva sina mardrömmar som hade plågat henne de senaste nätterna. På hennes armar hade hon blåmärken efter hans vilda framfart och slag förra gången han tog henne.
Thormund slog henne på kroppen eftersom han inte ville att andra skulle veta. Johannas långa klänning och ärmar dolde alla blåmärken han gav henne. Hans prominenta gäster som gästade honom fick inte veta vad han gjorde. Däremot hans pigor och drängar visste alltför väl vilken slags man han var. De tittade medlidsamt på Johanna. För de hade sett honom slå sina före detta fruar. Men den första natten hade han även slagit henne rätt över ansiktet. Men hennes huvudduk hade dolt det ilskna blåmärket, tänkte Johanna trött. Hennes huvudduk var virad runt hjässan i flera varv för att sedan hänga ned på ena sidan huvudet i en snibb.
Under akten stängde hon av sitt sinne. Det var inte hon som låg där och blev förnedrad för det var någon annan tänkte hon. Inom sig kunde hon finna den frid och det lugn som inte fanns i detta liv. I hennes inre värld var det alltid vackert. Hon kunde se den rosafärgade himlen i ett landskap som kastade sitt stilla ljus över nejden. Hon såg sig själv sitta där på en gammal stubbe. En stubbe som hade varit med om mycket i sina dagar. Johanna såg en vacker fågel i regnbågens alla färger. Fågeln rörde lite på sin ena vinge, flaxade och flög iväg över den vackra viken där solens strålar smekte gräset vid stranden och andades ro. I det landet ville Johanna vara. I hennes inre fanns en värld där alla ville henne väl. De sträckte sina kärleksfulla händer emot henne och log välkomnande. Hon kunde känna hur de smekte hennes kind då de gick förbi. Johanna hade gett upp och insett att ju mer hon gjorde motstånd desto längre tid skulle det ta för honom att bli klar.
Thormund rullade av henne och somnade. Det gjorde ont och hon behövde tömma sin blåsa. Men Johanna visste att om hon gick upp skulle han slå henne och kanske börja om igen. Johanna stålsatte sig och låg och väntade på gryningen. Då skyndade hon sig upp till nattkärlet och tömde sin blåsa. Johanna tvättade sig med en trasa. När Johanna kände sig ren lade hon sig igen i sängen och somnade genast.
Thormund vaknade av att han hade stånd. Bredvid honom i sängen låg hans lagvigda hustru. Ett kvinnfolk var till för mannens behag och han vältrade sig återigen över henne. Han noterade nöjt att Johanna låg alldeles stilla och tog emot honom. Han såg stora tårar som rullade nerför hennes kinder men det brydde han sig inte om. För kärleksakten var hans rättighet som man.
Thormund gick upp ifrån bädden och tittade på Johanna med sträng blick och sa:
- Du vet att du är min ägodel! Jag vill att du snart föder vår son. Med de hårda orden spatserade han ut ifrån rummet. Stora tårar rullade nerför hennes kinder. Hon var tacksam över att det äntligen var över för denna gången. Tacksam över att han inte hade slagit ihjäl henne. Hans förra slag hade träffat henne över axeln. Det var en obeskrivlig smärta som strålade ner längs handen. En son hade han sagt, tänkte hon. Men om hon skulle föda en dotter? Då skulle han slå henne sönder och samman, det visste hon. Johanna rös och grät allt häftigare. Hennes axlar skakade och hon hulkade. Måtte de få en son för vad skulle de annars ta sig till? Johanna kände sig som den ensammaste kvinnan i världen.© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar