Att bli
stark genom att förödmjuka andra
Det händer i
min bok "En mans ägodel". Jag tänker på Johannas make som genom att
slå Johanna känner att han växer och blir större.
Jag tänker
på fogden på gården som slår tjänstehjonen och därigenom känner sig större och
mäktigare.
Men bara en
svag människa har dessa instinkter att göra sig större på bekostnad av andra.
Det är ett
hemskt sätt att behandla andra människor.
Men det var en stor del av livet på medeltiden. Då det fanns olika
samhällsklasser och då kvinnan ansågs vara mannens ägodel.
Jag tänker
på den gången då fogden jagade de två tjänstehjonen som inte ens hade en
sängplats utan fick sova på stallgolvet. Den natten när de rymde och hur fogden
och hans män jagade dem. Det var ett spännande scenario där jag inte ska
berätta om utgången av hur de lyckades att rymma eller inte. Läs boken så får
du veta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Plötsligt öppnades dörren till skjulet på vid
gavel och morgonens ljus letade sig in i den tidiga timmen. Fogden Beijers
bistra och elaka ansikte tornade upp sig framför legohjon och löskefolk i
skjulet. Likt insekter låg de skavfötters på golvet i skjulet. När de första
ljusstrålarna letade sig in i skjulet steg alla upp på vingliga ben. Men inte
fort nog för Beijers. Han svingade sin piska först i luften och sedan över var
och en. Aj det gjorde ont förnam Ragna. Men hon var van vid att bli pryglad varje morgon. Och gjorde
de fel under dagen fick de mer stryk.
- Era lata jävlar! hördes Beijers röst som
liksom ett svärd sökte sin baneman.
- Se så! rör på paltorna! skrek han
ursinnigt. Var och en satte igång med sina sysslor och arbetade frenetiskt ute
och inne i boningarna. De visste vad de var satta att göra. Hela tiden hade de
Beijers skarpa ögon över sig.
Hans ögon lämnade dem ingen ro eller rast.
Då kvällen kom gick de på tunga steg in i skjulet igen och lade sig trötta på
golvet. De somnade omedelbart. Ja så såg det ut deras liv. Ett liv i elände och
trälande. Inte ett uppmuntrade ord utan bara hugg och slag fick löskefolk och
legohjon. De levde ett liv i elände och trälande.
Den sena timmen sänkte sig. Ragna slöt
ögonen för en stund och försökte uppbåda sina sista krafter för det som väntade.
Hon lade sig för att sova men somnade inte. Det var nu eller aldrig det skulle
ske. Hon hade ingen plan i sitt huvud mer än att ta sig därifrån. Ragna var
ungmö och hade än inga barn men den senaste tiden hade Beijers sett lustfyllt
på hennes alltmer svällande och fylliga kropp. Hon hade sett hur han brutalt
hade lägrat kvinnorna i hennes närhet. Hon måste iväg innan han även tog henne
och Ragna blev med barn. Med ett barn skulle det inte vara lätt att rymma,
funderade Ragna.
Månskenet lyste och letade sig metodiskt in
i varje skrymsle och vrår i natten. En uggla hoade långt borta. Insekterna
surrade en egen melodi ute i dike och på ängarna. Hjärtat bankade i bröstet på
Ragna som om det ville ge sig ut. Svetten rann utmed ryggen fastän det var
kyligt.
Hon reste sig försiktigt och ställde sig på
tå. Ragna såg sig misstänksamt omkring. Karl rörde sig bredvid henne och
tittade frågande på henne. Ragna tecknade åt honom att hon behövde ut för att
lätta sig. Han nickade och lade sig ned igen. Ragna smög och lyfte blicken över
de sovande medmänniskorna. Hon öppnade försiktigt dörren som knarrande gick
upp. Ragna tittade nervöst ut och såg en av hirdmännen som gick på vakt.
Han nickade förstrött åt hennes håll. Hon
hade lov att lätta sig och gick emot avträdet. Det var inne vid skogens kant
under några träd. Stora buskar stod framför och skylde henne. Ragna hukade sig
ned och låtsades att lätta på sig. Inte ett ljud hördes bara syrsornas sång i
den ljumma natten.
Skulle hon våga? ännu hade hon chansen att
gå tillbaka in igen. Då skulle hon slippa flykten. Ragna funderade på om hon
istället skulle gå och lägga sig för ännu var det några timmar tills
morgonljuset kom. Tankar om tvekan höll på att få fäste. Men Ragna satte
trotsigt huvudet högt och sa till sig själv. Nej här kunde hon inte stanna för
det var inte något liv. Hon hade inget val. Och skulle hon dö så fick det ske
då, funderade hon trött.
Sakta sakta som i trans rörde hon sig emot
den trygga skogen. En kvist brast då hon råkat gå på den. Det hördes som en
åskknall hade smällt av tyckte hon. Men hirdmannen hade ännu inte sagt något.
Ragna tog ännu några steg innan hon sprang för allt smör i världen. Kvistar
slog henne i ansiktet och rispade smärtsamt till. Utan skor på fötterna grävde
sig stenar och stockar in i hennes hull. Med blodiga fötter sprang hon vidare.
Bakom sig hörde hon hirdmannens barska röst:
- Är du inte färdig snart? Ragna sprang allt
vad hon orkade. Ragna hade bara en sak i sinnet och det var att hon måste bort
därifrån. Ragna var på väg emot grottan som hon kände till. Måtte hon hinna dit
i tid. Tänk om hon inte hittade i
mörkret? Hon sprang och sprang och hörde hirdmannens hårda ord bakom sig.
Gårdens folk vaknade och det var inte längre tyst utan fullt av aktivitet runt
husen. Efter en lång stund som kändes som länge låg sjön där och den välkomnade
henne. Långt borta hörde hon orden:
- Stanna! om det vill er väl! Det var
hirdmannens hårda röst som nådde Ragna. Blixtsnabbt vadade hon ut i vattnet.
Hon kände det kalla vattnet leta sig in under de trasiga kläderna. Hon huttrade
till av förvåning över kylan och gav ifrån sig ett stönande ljud.
I ögonvrån såg
hon en mansgestalt röra sig emot henne............. ©
Peter Knagert
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar