Boken "Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna
du hittar den till höger vid etiketterna. Den finns på bokus, adlibris amazon mfl.
Alfrida befinner sig på resa på havet
tillsammans med Järle Elfstrand och här har de nyss kommit fram till Portugal
där hans bror bor.
Kapitel 21
Alfrida möter Leonard
Morgonen
därpå flödade solskenet in genom muslingardinerna i rummet och väckte Alfrida
ur en djup sömn. Lutad emot kuddarna tittade hon ut genom fönstret och såg den
spirande grönskan. Hon svängde benen över sängkanten och sträckte på sig som en
katt. Alfrida bad pigan ta fram hennes gröna riddräkt. Jag går till stallet sa
hon till pigan en stund senare. Alfrida var rödmosig på kinderna när hon gått
den långa vägen ner till stallet i från det fina palatset som hade namnet
Wuinta da Fé. Den lågt stående solen dränkte de vitputsade stallbyggnaderna i
en varm röd ton. Alla stall var målade i karakteristiska alentejostil. Stallen
hade klarblå markeringar runt dörrar, husknutar och fönster. Stalldrängen hade
sett hennes ankomst och skyndade fram. Hans väderbitna ansikte såg nyfiket på
henne.
-Ni är miss Alfrida!
- Ja det är riktigt. Jag heter Alfrida, sa
hon. Det fanns flera lusitanos
hästar där. Alfrida pekade på en sadel för män. Christano
såg besvärad ut och sa.
- Miss
Alfrida bör ha en damsadel. Antonio anser inte att en dam skall rida... hrm....
grensle.....
- Var inte orolig sa Alfrida han får inget
veta. Alfrida lät Christano hjälpa henne upp i sadeln. Christiano höll fast
hästen medan han ordnade riddräktens
långa kjolar. Stalldrängen drog sedan åt sadelgjorden och justerade längden på
stiglädren. Christiano berättade att en
lusitanon är en ridhäst av hög kvalitet. Hästen är orädd, stabil, lättlärd och lusitanohästarna
har därför framgångsrikt också använts som tjurfäktningshäst och på senare tid också som dressyrhäst.
Alfrida lät hästen försiktigt skritta ut
över gårdsplanen och ut emot vidderna. Det var ett underbart sommarväder den
dagen i Porto. En bit därifrån följde ett par ögon henne. Leonard Elfstrand
tittade intresserat och gav till ett ljud av häpnad när han såg henne sitta
gränsle över hästen. Hon var oerhört vacker i sin gröna riddräkt och hennes
röda hår var sedesamt uppsatt i en knut. På huvudet hade hon en liten grön
hatt. Leonard handlade snabbt och svingade sig upp och red efter henne. Han red
fort men knappade inte in på Alfrida som hade börjat att galoppera. Alfrida njöt
av ridturen och hon flög fram över de karga torra vidderna på Antonios ägor.
Vid en liten bäck stannade hon för att låta hästen dricka. Själv slog hon sig
ner på en sten. Det var varmt och hon knäppte upp blusen i halsen. Hon slöt
ögonen för en stund och njöt av stunden. Då hörde hon hästhovar slå emot
marken. De närmade sig och där kom en man fram ur en träddunge. Mannen steg av
hästen och gick fram till Alfrida med utsträckta händer.
- Ni måste vara Alfrida som är i sällskap
med min bror Järle, sa han glatt. Järles bror? Alfrida drog efter andan. De var
lika långa och stiliga, funderade hon. Deras ansiktsform var densamma men denne
mans mungipor tycktes sträva uppåt.
- Det är ett nöje för mig att få träffa er
herr?
- Leonard
Elfstrand heter jag sa mannen och log. De tog i hand och skakade dem en stund.
Alfrida ville dra tillbaka sin hand. Leonard höll kvar hennes hand och
granskade henne. Det visade sig att herr Leonard arbetade tillsammans med sin
far i fastighetsaffärer. Han gillade inte havet som Järle gjorde. Alfrida fann Leonard
mycket attraktiv, ödmjuk, snäll och
maskulin. Det var något med henne som han tyckte om. Han gick bort till henne
och lade sina armar runt henne. Hon gjorde
inget för att ta bort dem. De satt stilla en stund som om ord inte behövdes.
Orden var inte nödvändiga, just då. Leonard bröt tystnaden och sa.
- Ni är min brors kompanjon hörde jag.
- Ja det
är jag. Jag var även min mans kompanjon. Men min man har avlidit, förklarade
hon.
- Jag beklagar sa Leonard
ömt. Han tog hennes hand och smekte henne sakta på handen. Han lät sedan sin hand
gå uppför hennes arm upp emot armbågen. Leonard hörde av hennes flämtande att
hon inte var helt oberörd och blev djärvare. Han böjde sig fram och kysste
henne. Hon besvarade hans kyss. Leonard blev allt ivrigare. Han trevade på
utsidan av hennes riddräkt och fumlade med knapparna.................. © Peter Knagert
-------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar