Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna
Alfrida får emottaga ett frieri som hon inte vill ha
. En dag
sa Eskil.
- Jag vill inte veta av något av dina
särskilda krafter, sa han. Ni får absolut inte skämma ut mig eller Eriks minne.
Alfrida snörpte på munnen. I hennes ungdomsår hade hon livligt utforskat denna
sida men slutat med det när hon träffade Erik. Han hade klargjort att skulle
hon vara med honom ville han inte veta av några häxerier. Med tanke på sin
kärlek till honom hade hon avstått.
- Jag gör inte sådant längre. Eskil lät sig
nöja med detta. Men inom sig kände hon ett motstånd som ville ropa fram de
magiska krafterna. Hon ägde ännu inte kraften och modet att anamma sina
krafter. De låg i sin dvala och väntade på att få komma ut. Alfrida hade lärt
sig att undertrycka dem, vilket hon tyckte var smärtsamt men det var nödvändigt.
En morgon när Alfrida tagit på sig särk och
höll på med snörlivet hörde hon en harkling och vände sig tvärt om. Eskil stod
där bakom henne. Han grinade lite med munnen och ögonen tittade hungrigt på
henne. Alfrida hade inte satt fast snörlivet utan stod och höll det uppe genom
att stödja sina bröst och snörliv. Hon vände sig tvärt om och gav till ett rop.
- Hur understår Ni er Herr Eskil?
- Jag var er mans goda vän. Jag vill hjälpa
er. Med två raska steg var han framme hos henne och innan Alfrida hunnit sansa
sig kände hon hur han knöt ihop snörlivet med snoddarna i snörhålen. Hon kände
sig djupt besvärad. Eskil gav henne underkjolen och han iakttog henne när hon
skyndsamt tog på den. Alfrida tog sina strumpor och skulle ta dem på sig då hon
sa.
- Lämna mig ensam så jag får klä på mig.
Eskil gick emot köket. Dörren stod så att han såg igenom springan längst intill
väggen vid dörren när hon klädde på sig. Han drog efter andan när hon trädde på
sig sina strumpor. Alfrida förde dem uppåt över knäna och hon fäste dem sedan med
strumpebanden. Eskil såg hennes fylliga lår och han andades häftigt. De
närmaste dagarna försökte Eskil röra vid henne så mycket han kunde. Han räckte
henne hatten när de skulle ut och hjälpte henne ta av den när de kom hem. Han
stötte till henne när de möttes för att få känna hennes närhet. Han hade
upptäckt henne som kvinna och han mindes Eriks ord om giftermål.
En dag sa
Eskil.
- Alfrida jag vill göra en ärbar kvinna av
er, gift er med mig! Alfrida drog häftigt efter andan och hon darrade.
- Ni vill gifta er med mig, min herre?
- Ja Ni vet att Erik önskade det, sa han
hest och tittade på urringningen i hennes dekolletage. Hon var klädd i en blå
krinolin med puffärmar och volanger nedtill. Det var det senaste modet. Till
detta bar hon också en solfjäder. Hon ägde också ett solparasoll emot solens
starka strålar. Alfrida blev helt stum och hon fick inte fram ett ord.
- Gift er med mig då har Ni er framtid
tryggad, såsom Erik ville, sa han upphetsat. Alfrida mådde illa och det kändes
som hon ville kräkas. Eskil var en äldre gentleman men hon älskade honom inte........................© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar