Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen
Kapitel 9
Lübeck
De röda löven lyste upp hamnen i Lübeck.
Himlen spred ett ljus över septembers gråa skrud.
- Järle! Järle! skrek hon gällt. Han stod i
aktern och vände sig leende om och sprang henne till mötes. De famnade varandra
och kysstes passionerat. Det salta vattnet nådde girigt Alfridas näsborrar. Det
låg flera skepp i hamnen ifrån alla världens hörn. Alfrida såg sig omkring och
upptäckte barkskepp, skonertskepp och en galeas. Alfrida hörde röster på
främmande språk. Det tyska språket hördes övervägande men hon hörde även
svenska röster. Måsarna cirkulerade över skeppen och letade efter föda. Vid den
vackra bron som gick över kanalen gick ett förälskat par i solens sken. Det
luktade mat ifrån en skänkstuga i gränden. Alfrida såg fiskare som hängde upp
sina nät på tork vid kajen. Alfrida hörde
en man som skrek: Gerhard folge mir drüben! Mannen skrek till en kvinna som
befann sig på bryggan bredvid dem.
- Åh vad jag har längtat! sade Järle andlöst
och kysste henne. I hans ögon kunde Alfrida läsa kärlek. Järle höll kvar
Alfridas blick i sin och tiden stannade.
- Ja jag med, jag kände mig sjuk utan er
bekände Alfrida och snyftade till och begravde sitt ansikte emot hans bröst.
Alfrida tittade sedan upp på sin man. Hon strök ömt hans kinder. Sedan tog hon
ett steg ifrån honom. Hon noterade att Järle var klädd i en tweedkostym med tillhörande keps. Och över
det hade han en chesterfieldsrock. Den var knälång rock med
blått ylletyg och slagen var klädda i silke och nederdelen av den var
bandkantade. I halsen hade han en grå kravatt. Han var mycket stilig.
- Äntligen är Ni här, flämtade han. Järle
studerade henne noga uppifrån och ner. Ni ser ut att vara vid god vigör,
konstaterade han. De stod på däcket och Alfrida kände den välbekanta gungningen
ifrån skeppet. Alfrida erinrade sig att hon hade saknat just havets rörelser
och blickade ut över vattnet.
- Jo allt har gått väl sade Alfrida och
nickade. Vi har kommit en bit med vårt uppdrag. Men det återstår ännu mycket
arbete förklarade Alfrida och stönade högt. Hon kände sig både glad och ledsen. Glad över
att de hittat en kristall av sju. Men ledsen över att de var långt ifrån slutet
på deras uppdrag.
- Och vi fann också min faster sade Alfrida
och pekade på Karin. Järle hälsade på
Karin. Så steg också Johannes fram och hälsade på Järle.
- Men vi måste senare hitta alrunan
förklarade Johannes som hade kommit fram till Järle.
- Min far ville följa med oss hem, avbröt
Alfrida. Jag lovade honom att det skulle
gå väl.
- Det gläder mig att Ni vill stanna hos oss sade
Järle och fortsatte att krama Johannes händer. Järle noterade att Johannes hade
en slängkappa en så kallad cloak som de kallades i England.© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar