Ett möte mellan en dotter och en far- Boktips höst 2015

En far och en dotter som trevande börjar att lära känna varandra. De har ingen egentlig relation till varandra men båda är fast beslutna att försöka att mötas som far och dotter. Bit för bit hittar de tillbaka till varandra under den långa resan ifrån Trädens rike till Topanernas och vidare till Hultanernas rike. De umgås också sedan i den verkliga världen i Tyskland och sedan vidare till Gävle. Där får Johannes en chans att lära känna Alfrida och träffa hennes barn.

------------------------

De gick hela dagen och Alfrida tittade på allt det nya. De fick tid att tala ut om sin far och dotter relation. De gick vidare genom grönskande ängar och frodiga skogar tätt tillsammans.

   - Kära dotter började Johannes och stakade sig på orden. Det var ett känslomässigt möte för honom. Han mindes deras första möte i New York. Och nu hade han förmånen att varje dag umgås med henne!  Hans Alfrida! Johannes log brett emot sin dotter men några tårar envisades hela tiden med att rinna ner för hans kinder. Alfrida såg det och utropade förskräckt:

   - Gråter Ni far?  undrade hon med sprucken röst. Johannes skrattade till men det lät mera som en snyftning.

  - Ja det är lyckotårar som jag har förklarade han. Det är så stort för mig att äntligen få träffa er efter alla dessa år!

   - Jag förstår far sade Alfrida ömt. Det är också underbart men lite ovant att ha er i mitt liv, tillstod hon. Hennes hjärta galopperade men det var av glädje över att få vara i sin fars närhet.  Johannes nickade bifall.

   - Åh herregud vi har så många år att ta igen min dotter! utropade han medan de gick stigen fram. Förtvivlat bredde han ut sina händer framför sig som om han därmed skulle få tillbaka en svunnen tid. Alfrida nickade.

   - Ja vi kan aldrig få igen de åren vi försakat sade hon med sorg i rösten. Alfrida kämpade för att inte börja gråta. Den förut så bubblande känslan inom henne hade fått ge vika för sorgen över deras försvunna relation.

   - Nej det får vi aldrig tillbaka höll Johannes med henne om. Men vi får göra det bästa vi kan av den tid vi har kvar  konstaterade han. Han försökte att inge sin dotter lite hopp.

   - Ja det måste vi göra sade Alfrida snabbt. Hon snyftade till och snöt sig sedan i sin näsduk.

   -  Vi måste umgås så mycket vi bara kan! deklarerade hon efter en stund.

   - Ja sade Johannes ömt. När kvällen kom slog de läger i en dunge.

    I gläntan steg det fram flera genomskinliga varelser. Alfrida visste att det var änglar. ©  Peter Knagert