Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen
Här upptäcker Alfrida hur långt depressionen har spridit sig i Trädens rike. Hon träffar en kvinna som gett upp hoppet om sitt liv.
Alfrida tittade på ett hus som hade rasat ihop. Endast skorstenen stod kvar som en svart pelare. De nakna balkarna som en gång varit stommen till huset låg i spillror. Överallt låg det kläder och bråte. En trädmänniska satt i spillrorna. Hennes händer kramade likt klor en träpipa ur vilken tjocka rökpuffar steg uppemot skyn. Alfrida lade märke till att hon hade mörka ringar under sina ögon och det stripiga håret stod åt alla håll. Det var en av många trädmänniskor som hade gett upp, förstod hon. Då Alfridas ögon hade vant sig vid mörkret såg hon fler fingrar som trevade efter pipan. Kvinnan med trädpipan sparkade de andra ifrån sig och skrek till. Alfrida såg närmare på kvinnans ansikte. I skenet ifrån månljuset kunde hon se kvinnan. Hennes hud i ansiktet påminde om lera som hade spräckt. Medan hon sög på pipan så jämrade hon sig. Alfrida stod först villrådig och såg förödelsen men sedan gick hon med bestämda steg till klippavsatsen där kvinnan befann sig tillsammans med de andra.
- Behöver Ni hjälp? frågade hon kvinnan. Den medtagna kvinnan tittade på henne med sina sorgsna ögon. De andra stirrade förvånat på Alfrida.
- Det finns inget hopp väste kvinnan med pipan. Vi kommer alla att dö! Ge er av! härifrån innan Ni också drabbas av det hemska föreslog hon. Om jag inte vore så trött skulle jag gett mig av till Tornsrud, för dit har ännu inte smittan slagit till. Det är endast här i Baklaw och grannstaden Stormlaw som smittan drabbat folket, ännu tillade hon bistert. Kvinnan torkade bort snor ifrån sin näsa och mun.
- Ni är smittad av depressionen konstaterade Alfrida.
- Ja, sade kvinnan tungt. Sedan suckade hon som om ämnet vore uttömt.
- Och nu? frågade Alfrida och manade på kvinnan att tala.
- Vill vi bara dö! klagade kvinnan. Det fanns en vädjan i hennes röst om att få slippa hopplösheten och sorgen över livet.
- Men det finns ju så mycket kvar att leva för sade Alfrida tröstande till kvinnan. Kvinnan skakade på huvudet.
Alfridas mod sjönk, hon förstod att kvinnans hjärna var infekterad av depressionens kalla och obevekliga hand. En hand som kramade ur trädmänniskorna deras sista hopp, tills inget fanns kvar. Alfrida tänkte att det var precis som att krama ur en skurtrasa. När vattnet var borta fanns bara en fuktig och kall massa kvar.
- Det är fullt av mörka tankar i mitt huvud klagade kvinnan. Under nästan ett års tid har jag kämpat emot de vassa och hemska tankarna men nu, jag orkar inte mera viskade kvinnan.© Peter Knagert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar